Älska mera! Annars är du så jävla johnny :P haha.. Men seriöst. vi borde älska mer. Vi är så stela. Jag älskar fan alla, haha! Men nu är jag trött. Skulle egentligen sovit för en halvtimme sen, men jag kan inte somna av diverse anledningar (framför allt täppt näsa, svullna halsmandlar och skärande hosta), så jag bestämde mig för att skriva ett inlägg till. I morgon ska jag fan lägga upp ett schema så ni ser vad jag måste gå igenom den här kommande veckan, alltså vecka 16.. Jag kommer fan inte klara det.. Stöd någon? Är det någon mer som bara vill åka bort ifrån den här jävla stressen och leva igen, leva som man gjorde när man var barn, när ens största problem var att man tappat ena vanten, att någon tagit ens gula spade och man vägrade använda den gröna, eller att ens tuschpennas färg tagit slut.. Jag vill vara barn igen. Jag har nästan lite smått panik. Det känns som om allt går så fort. Och framför allt känns det som att jag har så lite tid på mig för att både utbilda mig och skaffa ett stabilt yrke, familj, volvo, villa och vovve liksom. Jag är 19, det är blott 9 månader kvar tills jag fyller 20 år och då är det lika långt kvar till min fyrtioårskris som till min födsel. Det känns som så många har skaffat familj och sånt i början av 20-årsåldern liksom, och det sätter ju lite press. Och jag som ska läsa lärarutbildning på 5,5 år på universitetet, jag kan ju inte direkt ha ett barn då liksom. Sitta och amma på pedagogikföreläsningarna? Skulle inte tro det. Så jag lär liksom vara närmre 26 år när jag slutar min utbildning och då ska man söka jobb liksom. Och först då har man tid att hitta rätt gubbe i sitt liv som ska bli farsa åt de små snorungarna. Gärna en man som har som intresse att byta blöjor, torka bajs, torka spyor, tvätta, städa, diska, laga mat, stryka, damma, allt sånt roligt hemma. Så kan jag ta hand om inkomsten, för lärare tjänar ju såååååå bra.... *host* Men jag ska ju ha sålt massa egenskrivna låtar till stora artister så jag kan tjäna kosing på den vägen också. Då kan ju min man bli en hemmaman medan barnen är små. Sedan när de blir 14, börjar supa och knulla runt med okända bimbos och/eller mansgrisar så kan han också börja jobba och direkt när barnen är 18 slänger vi ut dem ut huset för att kanske då äntligen, vid.... säg 45-50 års ålder, få en tid ensamna, för oss själva. För vi lär ju inte ha pippat (eller som man annars kan kalla det: "waka waka") sedan han gjorde mig på smällen på nyårsafton 2015 så att våra goda vänner var tvungna att slänga biljardbordet i källaren. Nu har jag glömt vad det var jag egentligen hade för mening med all denna smörja. Jo just det, att jag är stressad och nervös inför framtiden. Vad kommer det att bli av mig liksom?