rädslan har återvänt
Jag är trött i huvudet. Försöker att inte tänka så mycket. Vill gå vidare, men på något sätt har jag fastnat. Och jag är rädd. För framtiden. Det känns som om jag skriver det i varenda jävla inlägg, men det är det enda jag tänker på nästan. Hur det ska bli när jag börjar i Linköping (om jag kommer in, får svar mellan 10-15 juli, men jag är ganska säker eftersom det inte är så många sökande och många platser), och hur det ska bli med alla mina vänner jag har nu. Är rädd att tappa dem. Att förlora det jag haft nu. Så att det bara blir ett minne blott i min framtid. Jag vill tillbaka till det som varit. Kanske borde jag blicka framåt, men de som säger det har det antagligen jävligt lätt. För det är lättare sagt än gjort. I alla fall om man förlorat kärleken i ens liv, om en person i ens liv tycker att alkoholen är viktigare än familjen, om alla ens bästa vänner bor i andra städer runt om i Sverige och om självförtroendet är på väg ner trots att botten redan är nådd. Jag beheöver nån mer i mitt liv. Någon som du. Men om du inte vill så kan jag inte tvinga dig. Jag är bara ledsen, för jag vet vad vi går miste om. Kommer säkert inte kunna sova i natt heller. Men jag orkar inte berätta för andra vad som hänt. De är så vana vid att jag inte får till det med någon, så det skulle bara vara ännu ett missöde i mängden. Inget speciellt. Men för mig är det katastrof. Jag hatar mig själv för att jag låter det hända, men vad ska jag göra? Tvång funkar inte. Och jag hatar mig själv för att jag låter det här, som jag är så van vid, gå ut över allt jag gör, tänker osv. Jag hatar min reaktion. Varför kan man inte ta slagen i magen och skaka bort det som en irriterande fluga? Varför ska det vara så in i helvetes jävla svårt? Och varför gör det så ont? Det är ju så att en extra lång förlossning borde bringa mindre smärta. Jag förstår inte varför du låter det här hända.
Kommentarer
2012
