Som tradition brukar jag, Ida och farmor varje sommar ha en liten sommarfest där vi lagar varsin maträtt. Farmor har alltid lagat varmrätten och Ida och jag turats om med för-och efterrätt. Men denna sommar blev det jag, Josefin "Kocken" Plantin, som fick stå för huvudrätten. Efter sömnlösa nätter bestämde jag mig tillslut för vad jag skulle göra. Det skulle bli fläskfilé med sås och vitlöksklyftpotatis. Och hur gott blev det inte? Alltså, alla kockar om i världen skulle vara stolta. Jag är grymt stolt. Både Ida och farmor tappade hakan. Detta ska jag laga när jag ska ha inflyttningsfest i min nya lägenhet. Ida gjorde förrätten och farmor skötte efterrätten.

IDAS FÖRRÄTT


JOSEFINS VARMRÄTT


FARMORS EFTERRÄTT


SOM GRÄDDE PÅ MOSET


Det bästa med att vara hos farmor är att här får man vara sig själv, precis som man är. Här finns inga krav, ingen press, ingen stress. Jag känner mig fri när jag är här. Kommer bort från allt det som är ens rutinliv och får slappna av och bara njuta av att faktiskt leva. (Sitter i köket och skriver detta, fyfan vad det luktar vitlök...) Här är det ingen som bryr sig om ifall man ser ut på ett speciellt sätt, man är den man är och det är det som är det viktiga här. Farmor är så underbar. Man kan prata med henne om allt. Hon dömer inte, hon lyssnar och nickar och säger sin åsikt, stöttar, finns där, tycker om och bryr sig. I farmors hus finns så många av mina barndomsminnen. Hur jag sprang omkring, lycklig, på tomten, barfota i det nyklippta gröna gräset. Hur jag och min syster hjälpte farmor att plocka körsbär. Hur farfar låg, tunnhårig och gulögd i sängen och tog en spruta i magen för att sedan dö i magcancer och gulsot. Hur tomt det kändes utan hans höga skratt och tjutande ljud han kunde göra med munnen som jag och Ida fascinerades av varje gång. Hur jag och min syster lekte med barbie på övervåningen och byggde stora hus av alla tänkbara sorters lådor och kartonger. Hur jag prompt skulle ha den enda killdockan och Ida fick ha en korthårig tjej. Hur vi badade i den lilla blå poolen här utanför som det tog år och dar att fylla med varmt vatten eftersom man var tvungen att hämta en hink inifrån hela tiden. Och hur vi gick ner till Taljasjön och badade och jag fastnade med foten i ett förbiflytande gäddbo och fick panik. Hur vi plockade blåbär i skogen (fast jag åt mest), och hur vi gjorde små djur av kottar med småpinnar som ben. Så mycket finns svävande här i luften och jag blir nästan tårögd när jag tänker på att min lyckligaste tid redan passerat. Vill vara så fri och lycklig igen. Men tänk att några få substanslösa ord från en annan människa kan få hela ens värld att rasa. Jag önskar att jag vore starkare i mig själv så att jag kunde vifta bort det, ta mig samman, och leva vidare. Men just nu har det bara tagit stopp i mig. Jag vill förändra mig själv på många sätt. Hur jag hanterar olika situationer bland annat. Men än så länge får väl en hårklippning duga. Ida har nämligen frisörsalong på altanen och jag tänkte be att få bli klippt. Bara topparna. Slitna som fan. Som mitt hjärta. Slitet.

IDAS FRISÖRSALONG