2012
att skriva som någon annan
Jag tänker tillbaka på det som varit. Eftersom jag ska bli svensklärare för gymnasienivå letade jag igenom de arbeten jag fått nöjet att göra under gymnasietiden. Jag hittade en text vi fick i uppgift att göra efter att ha läst om författaren James Joyce. Hans teknik bygger på att växla mellan att berätta som tredje person i imperfekt, och som första person alltså jag-form i presens. Innehållet är en helt vanlig vardag, allså ingen action och liknande, utan kan vara allt från att bädda sängen till att äta lunch på en stökig restaurang osv. Här är i alla fall det jag skrev:
Han suckade högljutt och slog händerna på spelautomatens knappar.
Doften av förlust smakar illa, jag har blott tio kronor kvar i min ficka.
Han sparkar på maskinen, kanske fungerar den bättre då?
Bartendern i andra änden av rummet flinade så att hans ovårdade tänder glittrade gult i den annars svagt mörkröda belysningen.
Jag gräver efter mina sista kronor: Ska det vara så förbaskat svårt att få tre citroner i rad?
Bortdomnat huvud, sittandes med en öl i handen, orkade inte dricka mer, men beställde in en stor stark till, gott, kylande mot läpparna.
Jag måste vinna nu, annars är jag ruinerad för livet. Vem har fifflat med maskinen? Någon som vill förstöra för en ensam man utan hus och hem. Jag är redan ruinerad.
Han lade i en krona till, och ännu en. Placerade sin darrande hand på knappen, tryckte, spärrade upp ögonen, skrek av nervositet, jag klarar inte mer, citronercitronercitroner!
Hans huvud ville sprängas och hjärtat flög upp i halsgropen och dunkade hårdare än någonsin.
En citron, jag måste ha tre! Två citroner. Spänningen spred sig i rummet och bartendern tappade en öl på golvet, torkade upp det med en trasig gammal skurtrasa, fortsatte sitt arbete. Jag vinner, jag vinner, två citroner, jag behöver bara en till, en till! Bedövande tystnad.
En apelsin.
Han suckade högljutt och slog händerna på spelautomatens knappar.
Doften av förlust smakar illa, jag har blott tio kronor kvar i min ficka.
Han sparkar på maskinen, kanske fungerar den bättre då?
Bartendern i andra änden av rummet flinade så att hans ovårdade tänder glittrade gult i den annars svagt mörkröda belysningen.
Jag gräver efter mina sista kronor: Ska det vara så förbaskat svårt att få tre citroner i rad?
Bortdomnat huvud, sittandes med en öl i handen, orkade inte dricka mer, men beställde in en stor stark till, gott, kylande mot läpparna.
Jag måste vinna nu, annars är jag ruinerad för livet. Vem har fifflat med maskinen? Någon som vill förstöra för en ensam man utan hus och hem. Jag är redan ruinerad.
Han lade i en krona till, och ännu en. Placerade sin darrande hand på knappen, tryckte, spärrade upp ögonen, skrek av nervositet, jag klarar inte mer, citronercitronercitroner!
Hans huvud ville sprängas och hjärtat flög upp i halsgropen och dunkade hårdare än någonsin.
En citron, jag måste ha tre! Två citroner. Spänningen spred sig i rummet och bartendern tappade en öl på golvet, torkade upp det med en trasig gammal skurtrasa, fortsatte sitt arbete. Jag vinner, jag vinner, två citroner, jag behöver bara en till, en till! Bedövande tystnad.
En apelsin.
Kommentarer
