Här sitter jag och ser ut som ett luder. Nej men alltså, jag måste verkligen duscha. Senast jag gjorde det var i fredags morse. Och nu håller jag nästan på att bli osams med Adam per sms också... Suck, vad är det med mig? Varför är jag så nere? Jo, jag känner mig ensam. Alltså, det handlar inte om vänner och familj, utan det handlar om ett annat typ av förhållande. En pojkvän eller vad man ska kalla det. Någon att dela glädje och sorg med. Ni fattar vad jag menar? Och nu, från att ha bott med 5 andra människor, en så kallad familj, ska man helt plötsligt flytta hemifrån och bo ensam. Inte för att jag inte trivs ensam, men det kommer kännas konstigt att inte kunna gå och krama mamma närsomhelst eller reta syrran och sånt. Jag längtar verkligen mot flytten, men jag är rädd. Rädd att jag inte ska klara av det så kallade vuxenlivet. Jag är inte vuxen. Jag är ett stort barn. Ett moget barn, eller en omogen vuxen. Eller? Jag vet inte vad eller vem jag är. Jag vet bara vad andra tycker och tänker, och hur de närmsta 5,5 åren av min framtid kommer att handla om. Lärarutbildning. Ska jag, Josefin Maria Plantin, bli lärare? Jag som älskar att shaka ass spontant i matbutiken, jag som kan se hur mycket tecknat som helst, jag som alltid slår på Nickelodeon vid tv-tittande, och jag som alltid har ett stökigt rum även om jag nyss städat. En lärare. Shit alltså. Jag vet att jag har valt det jag vill göra, tror jag. Men... Tänk om jag inte klarar av det? Tänk om jag blir en usel lärare? Suck... Och tänk om jag inte klarar av ekonomin när jag flyttar och måste söka till Lyxfällan på tv för att få hjälp? Jag kan ingenting om ekonomi. Jag har aldrig betalat en räkning i hela mitt liv. Hur ser en räkning ut? Nitton och ett halvt år och vet inte ens det. Borde jag skämmas? Nåväl, jag kan ju i alla fall laga pasta, min favoriträtt. Och så hörde jag att donken inte låg så långt ifrån campus i Linköping, så där kan man ju bli stamkund. Och sen måste man söka till Du är vad du äter på tv för att få hjälp med det... Behöver jag hjälp?