Jag trampar fortare och fortare på min röda cykeln, den röda faran, för att så fort som möjligt komma hem. Ett trevligt stadsbesök, trots ett puckat ex som tycker att jag är sjuk i huvudet och har problem för att jag råkar ha känslor för någon som inte är han. Jävla idiot. Jag muttrar för mig själv och tappar för en stund koncentrationen på min cykling. Jag vinglar till, men återfår snabbt kontrollen. Det går ganska fort och jag är inte långt ifrån rondellen vid polishuset. Snart hemma, tänker jag och räknar till 5 minuters cykling kvar om jag håller det här tempot. Tankarna snurrar likt den kyliga sommarvinden som drar tag i mitt hår. Jag närmar mig övergångsstället och svänger över. Jag ser bilen stanna, jag gasar på extra mycket för att inte ta upp för mycket av den bittre förarens tid, men innan jag vet ordet av har han börjat gasa igen och är endast några millimeter från att köra över både mig och min cykel. För en sekund går allt i slow-motion. Jag tittar skräckslaget på bilen som bromsar in mot mig. Jag får en chock, men låtsas som om ingenting har hänt. Bilen knuffar till mig lite och jag tappar kontroll över balansen, men fångar snabbt fokus, trots allt kaos som råder på gatorna. Folk undrar om det gick bra, andra kallar mig eller bilföraren för jävla dåre, jag uppfattar inte vem. Men han hade stannat. Han skulle ha väntat. Det var hans fel, inte mitt. Jag cyklar det fortaste jag kan uppför backen förbi gamla kyrkogården, tänker att där hade jag snart kunnat ligga, mina ben är som gelé, men ändå fortsätter jag cykla. Cykla bort från hela händelsen. Det gick så fort, jag hann knappt reagera. När jag cyklar med hög fart nerför backen i Nävertorpsområdet kommer tårarna. Bara några, folk kan ju se. Chocken slår mig som en fet käftsmäll. Jag hade kunnat vara död nu. Jag hade kunnat ligga medvetslös i en amublans mot akuten. Jag kunde ha blivit förlamad, om gud hade låtit mig vara vid liv. Såg jag mig för ordentligt? Det kanske var mitt fel ändå? Nej... Han hade stannat. Han skulle ha väntat. Det var hans fel, inte mitt. Det var han. Inte jag. Hade han verkligen så bråttom att han inte kunde vänta tills jag verkligen var över gatan? Galning.