Sedan vi på kultur-och idéhistorian och nutida konsten i skolan började läsa om konstens utveckling under olika tidsepoker blev jag som fast. Jag kan sitta och titta på en målning i evigheter och hitta olika budskap och tankar med den. Jag älskar all sorts konst, alltifrån abstrakt expressionism till hyperdetaljerad barock. På bilden till vänster ser ni Alexnder Roslins målning Damen med slöjan på hans hustru från slutet av 1760-talet och tillhör holländsk barock och/eller gustaviansk konst. Varje gång jag tittar på målningen fascineras jag av hur ena ögat mörkas av sidenslöjans skugga, vilket gör hela målningen så mystisk och hemlighetsfull. De detaljrika ansiktsdragen och leendet som är mycket vackrare än överskattade Mona-Lisas ger mig nästan gåshud.
Har även upptäckt att jag är otroligt förtjust i impressionisternas konst, tex Monet och Manet. Dessa herrar som påstod att konsten fanns utomhus, i naturen. Naturen var konsten. De flyttade ut sina ateljéer för att återskapa denna natur på papper så att man på nära håll knappt kunde se vad det föreställde, men att man på långt håll såg den viktiga helheten. Monet avslutade det Manet påbörjade, skulle jag vilja påstå. Manet började göra penseldragen skarpare och mer tydliga, vilket gav hans målningar ett smutsigare intryck. På den tiden blev det kalabalik och ingen ville längre erkänna Manet som konstnär. Detta utvecklade Claude Monet ännu ett steg och till höger ser ni hans målning Waterlilies från 1889.