Det känns inte bra. Inte för att Linköpings Universitet under studiebesöket igår verkade dåligt, tvärtom! Det verkade hur bra som helst, säkert jättemånga fina människor och bra utbildningar. Men det är inte det det handlar om. Det handlar om mig. Jag har äntligen hittat rätt i livet, hittat hem, till Rytmus och otroliga vänner som är så bra vänner jag varit skeptisk till att man kan få. Och denna underbara skola med lärare man fått kontakt med som torde vara omöjligt att få med lärare. Som om man är en enda stor familj. Jag känner mig hemma för första gången i mitt liv.

Och nu måste jag lämna allt det här. Musiken, vännerna, lärarna, gemenskapen, mitt hem... för att i en helt annan stad bland helt nya människor skapa en ny familj. Och jag vet varför jag hade så svårt att knyta nya kontakter igår på studiebesöket. Det är för att jag är så himla nöjd och lycklig i det liv jag har, och jag vill inte ta bort den delen ur min vardag för att stoppa in en ny helt okänd del. Jag har aldrig varit så ledsen för att behöva komma till en annan verklighet. Rytmus är mitt hem, mina vänner är min själ, och musiken är mitt levebröd. Men nu är det bara att börja om från början. Bygga ett träd från rötterna. Och det känns som att det kommer ta väldigt lång tid för mig att leva vidare. För jag tillhör alltid Rytmus.

Studenten kommer bli så jävla jobbig.