2012
mitt tal på studentlunchen 5/6-08
Ljuva 90-tal. Då vi växte upp för att senare komma att bli delar av det man kallar "rytmus-andan". Vi som växte upp med Backstreet boys och Spice Girls som stora idoler, som lyssnade till Magnus Ugglas "4 sekunder" och försökte komma i underfund med vad låten egentligen handlade om, och som hade page-frisyren som trend. Vi som haft turen att slippa alla tvåtusentalets robotbarnprogram och istället fick njuta av Astrid Lindgrens sagor (eller sanningar?), trasdockornas äventyr och Walt Disneys klassiker. Och vem kan glömma att det faktiskt var modernt med höga byxor och magtröja? Till och med hockeyfrillan från 80-talet hängde med. Eller var det bara jag som hade pastellfärger och en tjock tofs mitt på huvudet dränkt i glitterspray?
Nu sitter vi här. I det som under 90-talet kallades framtiden. Och framtiden kom fortare än väntat. Vi sökte till Rytmus. Kom in. Fann varandra. Och nu ska vi skiljas åt för att gå genom den dörr som är menad för var och en.
Jag minns när jag klev in genom Rytmus-dörren första skoldagen och nervöst irrade omkring som en bortglömd Spice Girls-medlem för att platsa in i gruppen. Överallt fanns speciella människor som i tre års tid skulle vara min klass. Och tillsammans har vi tagit oss igenom dessa år som en enad symfoniorkester, som ett pussel av vänskap och musik. Det som är så speciellt med oss och med Rytmuspusslet är att om en enda pusselbit skulle försvinna, så fattas en del av oss alla.
Det är det jag känner mig illa till mods över idag. Att springa ut och slänga upp studentmössan i skyn och i och med det känna en tomhet inom mig - en stor pusselbit som fattas. Det här är mitt hem och nu måste jag lämna det. Nu har jag varit i det här rummet och det är dags att stänga dörren för att gå in genom en ny. Och det känns tungt. Jag har blivit en del av Rytmus, och Rytmus har blivit en del av mig. Vänner man funnit, band som skapats, kärlek som spridits bland både lärare och elever, kommer inte finnas kvar på samma sätt. Folk försvinner till olika platser i världen för att hitta sin väg till det som vi idag kallar framtiden.
Men nu när vi springer ut genom Rytmus dörrar för att gå genom andra vill jag bara att ni ska veta en sak:
Dörren till mitt hjärta stängs aldrig för er.
Nu sitter vi här. I det som under 90-talet kallades framtiden. Och framtiden kom fortare än väntat. Vi sökte till Rytmus. Kom in. Fann varandra. Och nu ska vi skiljas åt för att gå genom den dörr som är menad för var och en.
Jag minns när jag klev in genom Rytmus-dörren första skoldagen och nervöst irrade omkring som en bortglömd Spice Girls-medlem för att platsa in i gruppen. Överallt fanns speciella människor som i tre års tid skulle vara min klass. Och tillsammans har vi tagit oss igenom dessa år som en enad symfoniorkester, som ett pussel av vänskap och musik. Det som är så speciellt med oss och med Rytmuspusslet är att om en enda pusselbit skulle försvinna, så fattas en del av oss alla.
Det är det jag känner mig illa till mods över idag. Att springa ut och slänga upp studentmössan i skyn och i och med det känna en tomhet inom mig - en stor pusselbit som fattas. Det här är mitt hem och nu måste jag lämna det. Nu har jag varit i det här rummet och det är dags att stänga dörren för att gå in genom en ny. Och det känns tungt. Jag har blivit en del av Rytmus, och Rytmus har blivit en del av mig. Vänner man funnit, band som skapats, kärlek som spridits bland både lärare och elever, kommer inte finnas kvar på samma sätt. Folk försvinner till olika platser i världen för att hitta sin väg till det som vi idag kallar framtiden.
Men nu när vi springer ut genom Rytmus dörrar för att gå genom andra vill jag bara att ni ska veta en sak:
Dörren till mitt hjärta stängs aldrig för er.
Kommentarer
Postat av: Sofie
Alltså Gud, människa! Jag börjar typ gråta IGEN! Det är så fiiint!
