Godnatt. Fyfan vad jag längtar.

Jag slutade min sista lektion redan 14:15 och väntade ända till klockan 16:00 för att fotograferas till omslaget på vår sing/song-skiva i skolan, men vad händer då?
1) Min käre musikproducent David meddelar att han är försenad och kommer om en kvart-tjugo minuter.
2) Fotografen Arash var tvungen att rusa iväg tidigare
3) Batteriet på kameran dör eftersom att Arash (som fan får betalt för att fotografera oss) inte har laddat den innan
Det blev med andra ord ingen fotografering och eftersom att jag åker till Thailand och bilderna ska vara klara på onsdag, innebär detta att jag själv måste fota mig mot en vit bakgrund med en sämre kamera. Allt detta för att en fotograf som får 1800 spänn för att fota oss, inte har laddat sin jävla kamera. Vid det här laget var klockan runt kvart över fyra, vilket innebar att jag inte skulle hinna med tåget som gick 16:25. Så även om det inte blev enligt den planering jag tydligt berättat för alla delaktiga parter, var jag tvungen att vänta i drygt 1,5 timme till efter att tidigare ha väntat 1,5 timme i onödan på den här jävla fotograferingen. Nästa tåg gick klockan 18:00, men som tur var hade jag Frida, älskade Frida, som sällskap, så hon och jag drog till Burger Kind (hennes favorit) och tog varsin cheesburgermeny. Vi snackade om massor, dock är det lätt att det med henne handlar mycket om sex, bajs och kisse. Fråga inte varför. Som en liten final på vår jobbiga dag i "fittskolan" (enligt Frida) med datorkrångel, gick vi till sjuelva och köpte varsin glass, hon en sandwich, jag en magnum mandel. (Fan dom har ju slutat med Magnum Double, min favvis *ledsen i ögat*). Frida är bäst, finns ingen sötare, snällare och mer omtänksam människa än hon.

18:00-tåget hem var ganska fullt. Jag satt bredvid ett äldre par i 50-60-årsåldern som glodde på mig hela tiden. De viskade till varandra och tittade på varenda rörelse jag gjorde typ - detta var ytterst frustrerande! Antingen så kände de igen mig, eller så hade jag snor hängandes ur näsan eller toalettpapper under skon. Skrämmande när de stirrade sådär. Väl hemma blev det tacos till middag, men jag hade ju redan käkat lite Burger King. Nu ska jag packa det sista inför i morgon, alla skolsaker och lite fler kläder, sånt. Känns så konstigt att behöva lämna den här världen för att åka till en annan. En helt anna kultur, ett nytt sätt att leva. Spännande. Det pirrar i magen. Men i morgon innan vi åker ska ju mamma och Stefan gifta sig i kapellet på Arlanda. Jag ska sjunga min pianoballadsversion av Carolas (hata) "Evighet", och Ida och Malin ska sjunga "För kärlekens skull" när jag i Ted Gärdestad-anda kompar dem på pianot. Ska bli mysigt. Ett litet bröllop. Lagom. Sedan restaurangmiddag, och sedan lyfter flyget klockan 19.30 om allt går som det ska. Skulle inte förvåna mig om planet störtade eller blev kapat av jävla Al Qaida-idiote eller nåt. Det skulle faktiskt inte förvåna mig. Är jag rädd? Ja. Men jag säger som Stig-Helmer: Jag kan flyga, jag är inte rädd. Har jag tur så finns även Peppes Bodega i Thailand.

Är det bara jag som tänker på det?
På honom?
Hans kortklippta, mörka hår, den långa, slanka kroppen och näsan som är ganska stor i jämförelse med resten av ansiktet. De lagom vita tänderna i en fin form, ett avsmittande leende, små ögon som glittrar, en mjuk röst som värmer likt solens strålar, skämten och spontaniteten, glädjen, de halvhjärtformade öronen, svarta skor, storlek 45?, den där sexiga, mörkblå kostymen över en vinröd väst och en vit skjorta.
Jag vet inte vad han heter, vet inte hur gammal han är.
Men han är så jävla snygg.
Tågkonduktören på SJ, 16:25-tåget igår kväll...

Bajs. Mitt usb-minne är fortfarande borta och jag råkade grina lite för det idag. Det ironiska är att jag i morse tänkte att "nej, jag behöver inte ha med mitt smink idag, behöver inte bättra på det", men så blir man rödflammig och mascaran smetas runt ögonen. Hur tänkte jag? MAN SKA ALLTID HA SMINK TILLGÄNGLIGT. Nåväl. Det gick skitbra på sången idag i alla fall, så det var ju roligt. Woho. Det liksom hoppar larver, ej färdigutvecklade fjärilar, i magen. Hopp hopp. Längdhoppsrekord. Apropå det förresten, hahahaha i morse när jag gick från centralen var det en sån här "jag är viktigare än andra"-nisse med backslick och kostym från Dressman, som snublade till och liksom skuttade fram och ramlade i backen, och det bästa med alltihop var att han satte sig rakt i en tappad yoghurt.... Ja, det var dagens morgon liksom.

Ska gå till tåget nu, och väl hemma i coolaholm vid tjugo i sex ska jag vänta på bussen och åka till duveholmshallen för att käka middag innan mamma kommer för att tillsammans med mig fajtas i en dubbel bowlingmatch. Jag känner på mig att rännan vill prata med mig idag, om ni förstår vad jag menar...

Dagens senaste kommentar: Du byter blogg väldigt ofta.
Dagens senaste svar: Jag vet.

Så intressant är jag.

Morgonens kyla, tröttheten yla, vindarnas sus, flygande grus, mörker blir dimma, nattmonster svimma, platser är suddiga, molnen är luddiga, världens skrik, skapar panik, dags att vakna, längta och sakna, sängens näste, tappar fotfäste, utan stöd, tragisk död, hissa segel, springa rakt in i tegel, en oskriven regeln, slå i väggen, rivas av häggen, värpa äggen, men vad ska duga, när livet verkar suga, vad man än gör, vem gör man det för?, de sjunger i kör, smälter som smör, men åt vilket håll, spelar det någon roll?, när ingenting hjälper, när man bara stjälper, vad ska man välja, att sin ångest svälja?, när skolklockor ringa, dörrklockor plinga, allt man vill hinna, kan inte vinna, vill bara finna, lågorna brinna, allting försvinna, när tiden rinna, Thailand - save me from going under.

Lite dreggel på kudden, lite fjongar i håret som inte kommer att kunna plattas ner i morgon bitti, samt ett dunkande huvud, en typisk kväll för mig. Hur ser din kväll ut? Varför är det så kallt ikväll? Fryser. Kanske borde gå ner och ta en ipren för mitt huvud, men jag vet inte om jag orkar pallra mig ner... Fast jag måste ju ändå till badrummet här utanför och borsta tänderna så då kan jag ju lika gärna gå ner också? Hm, neej, jag skiter i det förresten, inte bra med för mycket mediciner och skit. Man kan ju bli sjuk av dem! (är inte mediciner till för att bota?) Hursomhaver, jag har apont i ryggen och axlarna, funderar på att gå till en naprapat, vore ju underbart (även om det skulle göra ont också). Ska sååååå bli masserad i Thailand :) Fast inte helkropps... De kanske inkluderar blygdläppar och bröstvårtor? Hm, känns inte riktigt aktuellt faktiskt.... :S

Vart går ditt drömresemål?

Väntar på att svenskan ska börja om fem minuter och vi ska se en film. Ska bli roligt får man sova under tiden? trots att jag är så trött idag. Men hellre titta på film sovaa än att skriva massor från tavlan med värsta föreläsningen typ. Är seg idag; på tisdagar brukar jag alltid ofta köpa en varm choklad på Sofies för att bli pigg, men jag hade inga pengar så det blev ingen sådan idag jävla skit. Idag är det en tråkig dag, trots att jag slutar tidigt fem i tolv och jag ska ta tolvtjugofemtåget hem för att möta farmor och gå på stan först fika/äta och shoppa lite, haha. Jag är så jävla pank har inte ett öre kvar eftersom att alla pengar ligger på kontot för Thailandresan åker på fredag, äntligen. Jag har aldrig längtat så mycket efter någonting som Thailand. Nu har jag fått hicka också hick hick men jag får hålla andan ett tag så får vi se om det hjälper ha ha ha. Och om ingen förstod det så är allting jag skriver i kursiv text som t ex det här sådana saker jag tänker medan jag skriver fan vad jag är sugen på varm choklad, så nu har vi förstått det. Nu börjar min svenska.

Tack och adjö
Korv me brö'

Jag har valt att studera hur beskrivningar skiljer sig angående Pol Pots framfart i Kambodja under 1970-talet. Man har fått höra så många olika åsikter om Pol Pots styre och jag kände att det vore intressant att studera ämnet på djupet. Mitt syfte med detta arbete är att visa på huruvida olika källor kan få samma händelse att verka helt annorlunda. Jag vill framför allt fördjupa mig i hur de olika källorna beskriver det speciellt utvalda ämnet och för att uppnå mitt mål ställer jag mig dessa viktiga frågeställningar: Hur beskrivs Pol Pots framfart i Kambodja av Peter Englund, hur beskrivs Pol Pots framfart i Kambodja av Jan Myrdal och vilka likheter/skillnader finns det i beskrivningarna och vad beror de på?

Jag har valt att använda mig av Internet som metod för att hitta lämplig fakta till mitt arbete. För att hitta Peter Englunds beskrivningar om Pol Pot och Kambodja under 1970-talet använde jag mig av sidan http://www.peterenglund.com/textarkiv/polpot.htm vilket är adressen till hans egen hemsida.
Jan Myrdal har skrivit diverse artiklar i Aftonbladet om hans resa till 70-talets Kambodja och därför valde jag att hämta fakta från denna socialdemokratiska tidning http://www.aftonbladet.se/vss/kultur/story/0,2789,800105,00.html
För att få en tredje persons syn på Pol Pots regim har jag valt att läsa Pol Pots leende (skriven av Peter Fröberg Idling, utgiven av bokförlaget Atlas år 2006) och författaren håller samma ståndpunkt som Peter Englund. Dock har jag valt att framför allt rikta in mig på debatten mellan Jan Myrdal och Peter Englund i mitt arbete.

I samband med andra världskriget utvecklade Kambodja en rörelse som ledde till självständighet i början av 1953-talet. En gerillarörelse som kallade sig för de röda khmererna växte sig starka under 60-talet och i april 1975 tog de makten efter ett inbördeskrig. USA hade tidigare bombat landet i hemlighet för att komma åt nordvietnamesiska militärbaser och nationen utsattes för amerikanska bombanfall från 70-talet och framåt. Det var när Kambodja var riktigt illa ute som Pol Pot och Khieu Sampan passade på att ta över makten i landet, som de senare döpte om till Demokratiska Kampuchea. Pol Pot och hans khmerer kom att förvandla ett redan sönderbombat land till ett "koncentrationsläger." Pol Pot betraktas som en av 1900-talets mest blodtörstiga tyranner och brukar nämnas i samma sammanhang som Hitler, Stalin och andra massmördare. Mellan 1-2 miljoner människor blev offer för den regim han upprätthöll i ca 4 år innan hans drevs till nederlag. Till exempel tog de röda khmererna livet av alla med kunskaper om främmande språk eller som hade glasögon, eftersom deras yttre gav ett alltför intellektuellt intryck, enligt Pol Pots regim.

Pol Pots framfart under 1970-talets Kambodja medförde närmare 2 miljoner människors död, bekräftar Peter Englund i sin krönika vilken stärker hans teori om att "Pol Pot är ytterligare ett bevis på att bara den verkliga världen kan föda de verkligt stora fantasierna". Han berättar i samma artikel att en fjärdedel av befolkningen avrättades i massmord under Pol Pots nära 4 år vid makten och menar att "det var rent, rakt och rått massmord på försvarslösa civila". Englund anser att "USA:s militära, politiska och ekonomiska destabilisering av landet" förskönade de röda khmerernas radikalism och han påpekar att svenska beundrare av Pots regim inte vet mycket om vare sig bönder eller krig, ty de "länge ursäktat khmerernas maktövertagande som ett bondekrig". Han visar på att alla offer "skördades när Lon Nol-regimen redan var störtad och striderna sedan länge var över". Dessutom bekräftar han att forskning visar att massmorden inte var några spontana tilldragelser, utan var noga övervägda av en intellektuell man från medelklassen, alltså inte någon "okunnig bonde stigen ur fattigdom". Peter Englund hävdar att massmorden skedde efter klass eller etnicitet, och skriver att ingen gick säker under Pol Pots styre samt att vissa redan på förhand var dömda till döden. Englund visar statistik över offers etnicitet och poängterar att ?40 % thailändsk minoritet, 50 % kineser och 100 % vietnameser? dödades. I Från utopi till massmord skriver Peter Englund att det var "ren och rå makt" som Pol Pots ideologi var byggd på; "den stora svagheten var att hela hans ekonomiska politik byggde på missförstånd; de trodde sig veta att det medeltida khmerriket lyckats få en intensiv åretruntbevattning, vilket skulle återupprättas". Englund funderar över samma sak som Peter Fröberg Idling gör i sin bok Pol Pots leende om det spelar någon roll hur många som dog när och var. "Man kan inte säga att 2 250 000 människoliv hit eller dit är oviktigt. Men skulle brotten bli mindre allvarliga om det bara var 750 000 som dog?" skriver han.

Jan Myrdal är en man med andra åsikter än Englund angående Pol Pots frammarsch i Kambodja. I Aftonbladet skriver han att när han och hans kollegor besökte Kambodja under 70-talet såg de inget massmord. Han försvarar Pol Pot-regimen med att den hade brett folkligt stöd i samband med maktövertagandet -75. Han hävdar dessutom att Pol Pot bara ville skapa ett nytt och bättre Kambodja. Jan Myrdal menar att Pot inte hade haft full kännedom om de, under hans tid, pågående "ålderdomligt grymma fattigbondeövergreppen" och jämför händelserna i Kambodja med de lynchningar och övergrepp som skedde i Frankrike i samband med befrielsen 1945. Han anser att revolutioner är "riktiga". Liksom många anhängare av Pol Pot och de röda khmererna menar Myrdal att det inte var de som dödade alla människor, utan att USA:s bombningar var skyldiga till att minst många av de civila dog. Han menar att det redan fanns massgravar och att man schabloniserar det de gjorde och skyller allt på Kambodjaregimen. Jan Myrdal tar upp det som Peter Fröberg Idling berättar i Pol Pots leende, att många av dem som överlevde Pol Pots massgravar, bekräftat att de faktiskt hade haft det bättre om de röda khmererna fått fortsätta sitt styre över landet.

Pol Pot tog livet av nära 2 miljoner människor, enligt Peter Englund. Han menar att det var "ren och rå makt" som Pol Pots ideologi var byggd på och han bekräftar att den ekonomiska politiken var byggd på missuppfattningar. Att Pol Pots anhängare skyller på att bondekrig var orsaken bakom massgravarna, anser Peter Englund visar på att dessa inte är speciellt pålästa om vare sig krig eller bönder. Han visar på att massmorden i Kambodja inte var några spontana händelser, utan av en medelklassintellektuell man. Att en fjärdedel av befolkningen dog under Pol Pots tid vid makten, anser Englund vara tillräckligt för att bevisa att denna regim inte var speciellt lyckad. Om man ska tro Jan Myrdal däremot, var USA skurken bakom massmordsdramat i 70-talets Demokratiska Kampuchea. Hans argument för att Pol Pots regim inte var skurken i dramat, är att han under denna tid besökte landet utan att skildra några massmord. Dessutom menar han att de röda khmererna hade ett brett stöd bland folket i samband med maktövertagandet, och att många av dem som överlevde regimen senare sagt att det hade varit bättre om Pol Pot fått stanna vid makten. Massgravar fanns redan innan de nya makthavarna kom, menar Myrdal och hävdar att USA:s bombningar tog livet av minst lika många människor. Han menar att Pol Pot inte hade haft tillräcklig vetskap om dessa "bondeövergrepp" och jämför Kambodja med bl.a. Frankrikes befrielsekrig.

Jag anser att Jan Myrdal väljer att skylla allting på USA. Peter Englund erkänner att den Nordamerikanska kontinenten inte är helt oskyldig till den blodiga batalj som pågick i Demokratiska Kampuchea och så långt är dessa två män överens. USA hade en viktig del. Sedan skiljs deras åsikter åt. Jag har granskat dessa två män på djupet för att se vad som egentligen ligger bakom deras helt olika synsätt. Det första jag insåg var att de utgår ifrån två helt olika ideologier, vilket återspeglas i vilka tidningar de väljer att nå ut i. Jag tror att Myrdal försvarar Pol Pot eftersom att han själv också är extremvänster och är således för opinion för revolution och stark statsmakt. Jag får en känsla av att Peter Englund identifierar sig mindre med de ideologier han förespråkar än vad Jan Myrdal gör. Peter Englund skriver på sin hemsida att han jobbar för Dagens nyheter, som ju är en högertidning , alltså är det naturligt att han ser saken ur ett annat perspektiv än Myrdal.

Då kan man ju ställa sig frågan huruvida dessa källor är pålitliga eller inte. Egentligen borde man fråga sig: Är någon källa pålitlig? Jag skulle vilja påstå att allting har ett inlägg av personliga åsikter, hur objektiv man än försöker vara. Ingen av dessa två män refererar till några källor i sina texter utan berättar bara från egen kunskap, och då kan man fråga sig hur pålitligt det är. Eftersom deras åsikter är tagna ur en debatt mellan de båda har en försvarsmekanism reagerat och deras artiklar handlar mer om att bevisa att man har rätt och den andre har fel, än att förklara att det finns faktiskt olika sätt att se händelsen på. Det är i alla fall den känslan jag får. Att ingen bryr sig om sanningen, utan mest tänker på att få den andre parten att verka okunnig. Då kan man ju i sin tur fråga sig om det finns någon sanning över huvud taget?

Jag har inte ens berättat om mig själv i den här bloggen sedan jag häromdagen startade den. Känns ju som om man kanske borde säga någonting liksom. =) Jag heter i alla fall Josefin, är 19 år gammal (född 890116) och bor i en liten stad i Södermanland, kallad Katrineholm (Coolaholm). Jag är student och går nu sista terminen på Rytmus Musikergymnasium på söder i Stockholm där jag läser inriktningen singer/songwriter. (Lyssna på min musik här). Jag har pendlat i snart 3 år mellan Katrineholm och Stockholm och jag vågar inte ens tänka på hur många timmar av dessa som blir den sammanlagda summan av mina resor med tåg. Jag är typ blogg-galen och älskar att prata med och lära känna nya människor. Annars skriver jag ofta nya låtar, sjunger och spelar på mitt piano eller min gitarr. Jag vet inte vad jag ska skriva mer, känns som att man kanske får fråga om man vill veta =) Haha och vem vill det? :P

Kommentera gärna mina inlägg om ni inte har något för er <3

Man kliver upp till ljudet av en irriterande röst i mobilen som skriker "VAKNAAAA!" och man gnuggar sig i ögonen och gömmer sig under täcket än mer för varje gång rösten gormar om att man kommer för sent om man inte går upp nu. Till sist, efter några minuters "sträcka på sig och gäspa"-moment, står man ändå framför badrumsspegeln och sminkar över sin rödflammiga morgonhy. När man ett flertal gånger har bytt kläder eftersom man tycker att man ser tjock ut, sitter man äntligen vid köksbordet och tuggar på en smörgås som sköljs ner med en stor kopp oboy. Klockan rusar iväg och stressat borstar man tänderna och åker iväg till tågstationen när tåget redan rullat in på spår nummer 1. Man drar pendelkortet i den lilla maskinen på en stolpe och rusar in i en vagn, hoppas på sittplats. Man slår sig ner bredvid en blöjluktande mamma eller en teknisk Scania-nisse som knappar på sin dyra, nya laptop. Man tar på sig ipoden och inser att batteriet håller på att ta slut, måste ladda, försöker spara på det sista så man kan lyssna på hemresan också. Lutar huvudet mot fönstret och försöker koppla av. Somnar till och vaknar i samma stund som tåget stannar vid Stockholm central. Halvspringer till tunnelbanan, kommer om 4 minuter, kanske 3. Stressen jagar en när det är kö till passeringen in mot tunnelbanan och man skyndar sig med SL-kortet som inte vill dras utan skylten visar hela tiden ett stort rött kryss, folk bakom en trampar ivrigt och ropar "men kom igeeeen dåå!" och tillslut är man igenom passagen och springer ner, hoppar in på tåget med röda linjen, läser metro och går av vid Mariatorget. Man går i högt tempo till skolan på Söder Mälarstrand trots att man inte har bråttom. Man är framme och inväntar lektion. Dagen går och samma procedur ska ske igen efter skolans slut, fast baklänges.

Det här är mitt liv. Låter det intressant? Nej.

Hon kliver på det nästintill fullsatta tåget. Sätter sig på en av de blå stolarna och lyckas få en tvåsits för sig själv. Utanför susar vissna skogar och gulgröna ängar förbi. Solen skiner starkt trots en oändlig kyla utomhus. Tåget passerar en röd liten lada. Hon lutar huvudet mot fönstret och höjer volymen på sin ipod nano. Där ute är världen. Vart är hon? Hon är inte i världen, hon är instängd. Hon är fast i en evig labyrint där slutet slutar illa hur hon än gör, hur hon än går, hur hon än försöker. Det finns ingen lycka kvar, ingen eld som brinner, ingen passion.
Hon ser bara skog nu. Nakna, frusna träd vars grenar spretar som om de sträcker sig efter solens värme som ännu inte nått jorden. Klockan är över åtta och hon är nära att slumra till. Runt omkring henne sitter människor som pratar i sina splitternya mobiltelefoner. Själv lyssnar hon inte på deras högljudda röster. Hon lyssnar till musiken som dånar i hennes öron. Hon lever sig in i den och vill så gärna att det ska vara som det var förut - då hon var säker på att det var musiken hon ville ägna hela sitt liv åt. Nu vet hon inte längre. Hon har tappat den brinnande lågan som ledde henne framåt, närmre målet. Nu vet hon ingenting längre. Hon känner sig så vilsen i sin instängda, snäva värld. Hon vill skölja ur alla sorger i den stora sjön som tåget passerar i samma stund som en tår rinner ner för hennes kind. Hon torkar bort den. Hon vill inte vara den här människan längre. Hon vill börja om på nytt. Kan man bara bestämma sig för att göra det? "Nu är jag stark!" och så är allting klart? Om det vore så hade jag varit stark nu...

Tänk dig att du promenerar längs Stockholms mest förorenade gata, Hornsgatan, och svänger in vid Ica för att åka med tunnelbanan från Mariatorgets smutsiga, men ändå vackra, omgivning. Pressbyrån är full med köande människor som vill köpa en flaska vatten, en frukt eller ett paket magic-kondomer.

Du drar ditt SL-kort i kortläsaren och skyndar dig igenom spärrarna. Just din tunnelbana mot Mörby centrum rullar precis in eftersom den digitala skylten över dig visar "Mörby Centrum - 8 vagnar". Du springer med full fart nerför rulltrappan och är nära att snubbla flera gånger, men du hinner inte reflektera över det eftersom du ska med den där tunnelbanan till varje pris! Du ska precis kasta dig in på tåget då dörrarna stängs igen med dig på fel sida om dem. Du står kvar på perrongen och gormar och svär, trots att du vet att nästa tunnelbanetåg anländer om ca 1 minut enligt högtalarrösten.

Varför denna stress?

Jag har aldrig varit så stressad som nu och har levt i 2,5, snart 3, år i Stockholms storstadsstress. Jag har hunnit reagera över att jag, även om jag har en timme på mig och det tar 25 minuter att komma till mitt tåg till fots, ändå skyndar mig och går i högt tempo, vilket leder till att jag är framme mer än en halvtimme innan tåget inkommer på spåret.

Är du stressad?

Jag blir stressad av att vara stressad och jag blir ännu mer stressad av att känna stress över att bli stressad när jag stressas av den stress som gör mig stressad av stressens stress.

Jag har väldigt mycket i huvudet nu, många bollar i luften. Alla vill att jag ska prioritera just dem och prestera så bra som möjligt hela tiden, men tyvärr har jag knappt energi och ork att fördela jämnt mellan dessa olika faktorer. Prestationsångest i skolan, dåligt självförtroende och min enorma önskan om att kunna och vilja hjälpa alla med sina problem hela tiden, och detta resulterar i att jag inte kan ta itu med mina egna. Men hur vet man att man prioriterar rätt? Skolan och min utbildning går alltid före mina vänner och mitt privatliv, min familj och min musik, för vilken lärare accepterar att man struntar i ett prov eller en skoluppgift bara för att man har för mycket att göra, vill prioritera annat och/eller känner sig sönderstressad och nästintill utbränd? Väldigt få, tyvärr. De flesta lärare jag har/har haft anser att det kan gå ut över en annan lärares ämne istället för det man själv undervisar i. Dock har jag några få människor (lärare) på skolan som verkligen försöker hjälpa mig upp ur alla de kärr jag fastnar i under min resa mot studenten. Jag är galet tacksam för deras stöd.

Jag vill inte vara stressad, men hur tar man de första tunga stegen upp mot ett mer lugnt och kontrollerat liv? Jag hade det ett tag, jag åt rätt, jag drack rätt och jag tränade. Bara det fick mig att orka mer. Men nu har jag tappat taget och inte tränat på flera veckor (mest på grund av sjukdom och otroligt mycket läxor), har återigen börjat äta massor med godis och suget efter socker har blivit större. Fan också.

Hur mår du? Ska vi stötta varandra?

Jo, jag är glad, det är inte där skon klämmer. Jag mår helt okej för det mesta, det är bara så jobbigt att försöka vara alla till lags hela tiden, känna press, för det känns som att alla räknar med mig och jag vill verkligen inte svika dem eller såra någon. Jag vill så gärna göra andra lyckliga och kan därför inte prioritera mig själv och min hälsa före andras.

Samtal mellan pappa och hans fru Lena. Lena är trött på pappas skämt och säger:
- Äh, gå och dra nåt gammalt över dig!
Då säger pappa:
- Kom då!

Pappa står och lagar mat, vilt kött närmare bestämt. Då kommer låtsassonen Niklas in och säger:
- Gud vad gott det ser ut!
Då säger pappa:
- Jadu Nicke, det här är mat för en man... Du får väl äta plättar eller nåt.

Pappa lägger av en högljudd rap som ekar i hela Vallentuna. För att rädda situationen säger han:
- Oj! Jag ber om ursäkt för min dåliga danska!

Jag har funderat lite på det här med utseendefixering, normer och vett&etikett. Det finns ju faktiskt mallar över hur vi ska se ut, hur vi ska bete oss och klä oss i vissa situationer samt vilka ordval som passar bäst till olika grupper av människor. För ja, vi är indelade i grupper, människan är indelad i olika grupper! Är inte det hemskt egentligen?

Man får inte svära till vissa människor och man får inte tilltala dem hursomhelst eftersom att de är mer värda än oss andra. Och man skulle ju bli bannlyst om man rapade belåtet inför Kungen! Detta handlar om vett och etikett i vår kultur, men för en del kan det ju vara helt naturligt att lägga av en rejäl och högljudd brakskit vid matbordet. Det handlar om uppfostran och samhällets speglingar i ens liv. Det jag blir irriterad över, och skrämd över, är att man måste spela olika roller till olika personer i samhället.

Om vi tar mig som exempel: jag är en väldigt öppen människa som inte räds för att rapa eller fisa i andra människors sällskap. Dock måste jag hålla mig i vissa situationer eftersom det anses vara oartigt och fult att släppa ut sina gaser. Vadå? Som om inte alla någon gång bajsar, fiser, pruttar, mökar, rapar och fjärtar? Herregud, det är helt naturligt att behöva göra det. Visst, man behöver inte göra det vid ett matbord, men om vi säger att jag står i kön på Åhléns och ska köpa mig en ljuvlig parfym och helt plötsligt råkar prutta så att folk hör. Då skulle ju alla tro att jag var en äcklig idiot och typ springa därifrån! Jag menar, herregud, vad är det för fel med lite fis? Jag gillar fisar så länge jag inte får dem rakt i ansiktet när jag äter. Annars är jag väldigt öppen för förslag och tycker att alla ska vara naturliga hela tiden. So what om man råkar fjärta när man sitter och intervjuar statsminister Fredrik Reinfeldt? Han måste väl också prutta ibland? En människa släpper sig faktiskt i snitt 23 gånger om dagen. (Jag kan nog bli som ett tiotal personer om dagen ibland, men det var lite onödigt vetande....)

Jag tycker att fisar, pruttar, rapar och skit borde vara mer tillåtet i vårt annars så fördomsfulla land. Man är inte en sämre människa för att man rapar offentligt när man är mätt.

Framgång och självständighet eller ofrihet och förtryck? Vad står egentligen hijab, muslimska kvinnors slöja, för?

I Den beslöjade kvinnan ? vad är hon?, artikel ur Svenska Dagbladet, redogörs flera helt skilda synsätt på en slöja. En del menar att den står för förtryck och ofrihet, medan andra anser att det handlar om att visa mystik och självständighet i samhället, främst gentemot männen.
?Att kvinnan inte visar hela sitt ansikte väcker mannens fantasi?, påstår skådespelerskan Susanne Taslimi i Svenska Dagbladet och tillägger att det finns något erotiskt och sensuellt med slöjan. Samtidigt menar P1:s sommarpratare Asrin Mohamadi att slöjor bör förbjudas för alla flickor under 16 år eftersom att den står för kvinnoförtryck och ?fysisk och psykisk misshandel?.
I Den beslöjade kvinnan ? vem är hon? beskrivs också skillnaderna mellan kvinnosynen i västvärlden och framför allt Palestina. Det verkar som om majoriteten av muslimska kvinnor ser slöjan som ett sätt att visa makt och styrka, medan vi i väst definierar beslöjandet som ett förtryck från männen, menar de. Svenska Dagbladet skriver om att palestinska män letar efter självständiga och sofistikerade kvinnor, medan männen i väst endast ser kvinnan som en kropp. I samma artikel berättar en muslimsk kvinna om sin trygghet med slöjan och den modehysteri hon slipper tack vare den.
?Den dolde mig, och jag slapp sminka mig, eller ens tänka på hur jag såg ut?, berättar hon.

I artikeln Muslimsk feminist granskar väst förklarar Fatima Memissi att västvärlden endast ser kvinnan som en kropp och ifrågasätter vem som är mest frigjord: ?en muslimsk kvinna i slöja eller en 45-årig västerländsk kvinna som svälter sig för att vara lika slank som ett barn??. Hon tillägger även att man som man i till exempel Marocko förväntar sig att kvinnan är intelligentare än mannen eftersom det i procent finns fler kvinnor än män vid universiteten. Fatima Memissi påstår också att västerländska män har bestämt att de har monopol på intellektuellt tänkande. Även de muslimska yngre kvinnorna Suheir och Rana undrar i artikeln Mamma gick i kortkort, dottern bär muslimsk sjal var ?respekten och vördnaden? för kvinnan har tagit vägen i väst.

De som argumenterar för att slöjan borde förbjudas anser att bärandet av slöja är en privatsak och att det då inte finns någon orsak att tillåta slöjan i offentliga yrken och institutioner i sekulariserade länder i Europa. Man menar också att koranen inte ger något stöd för tvånget att bära slöja. De påstår att det är en seglivad myt att troende muslimska kvinnor måste bära hijab. De är alltså emot att kvinnor ska få bära slöja eftersom det är en symbol för förtryck och inte har någon plats i ett modernt samhälle. Även Fatima Memissi erkänner att slöjan är ett sätt för mannen att ?kontrollera kvinnan utanför hemmet.? Dagens Nyheter jämför också beslöjandet med könsstympning, att det är ett sätt för männen att kontrollera kvinnan.

Att bära slöja är för muslimerna en del av deras religion och kultur. Att följa det vi kallar normen, har det blivit västvärldens motsvarighet till slöjan och så även en del av vår kultur?

Hur kommer det sig då att vi i väst ser slöjan som något fel, något som trycker ner en kvinna, medan majoriteten av dem som faktiskt bär den känner sig starka och fria? Suheir och Rana i artikeln Mamma gick i kortkort, dottern bär muslimsk sjal berättar de båda flickorna att de är stolta över sitt ursprung och känner sig viktiga när de bär slöjan, ty de visar att de har makt och är de som har i uppgift att bära fram och föda framtidens medborgare.

Många försvarar slöjan och menar att det inte är de som är förtryckta, utan att det är västerländska kvinnor som pressas att göra sig till för männen. Då kan man samtidigt fråga de som menar att slöjan lägger band på männen om det är för kvinnans eller mannens skull. En del muslimska kvinnor som använder slöja påstår att de har en annan värdighet än de utan slöja, eftersom de känner sig orörda i väntan på de lika fina muslimska män de ska gifta sig med. Andra menar att beslöjandet är en del av den islamska religionen på samma sätt som en kristen kan bära ett kors runt halsen.

Om muslimska kvinnor är så mycket mer fria än västerländska kvinnor, hur kommer det sig då att de inte kan ta av sig sin slöja utan att bli likställda med prostituerade och till och med få piskrapp som straff?
Finns det egentligen någon frihet, någon fri vilja? Vi påstår att Sverige är så fritt med både yttrandefrihet, religionsfrihet och tryckfrihet. Men ändå finns det mallar för vad man får och inte får göra ? vad som är rätt och fel. Vi styrs också av kulturella värderingar liksom muslimerna, och liksom alla människor på denna planet, men på något sätt har västvärlden lyckats bygga upp en auktoritet och möjligheten att avgöra rätt och fel.

Jag anser att det inte finns någon fri vilja, eftersom våra val och åsikter alltid speglas av andra, av vårt samhälle och av det vi anser vara självklart. Samtidigt sitter en muslim i Palestina och anser sig ha viss valfrihet. Vi styrs alla av vårt förflutna och av vår omgivning. Om en palestinier växt upp i en svensk familj hade han eller hon sett på världen helt annorlunda än en uppväxt i Palestina.
Muslimer som lever i väst har en fördel med slöjan i och med att de på så sätt slipper den utseendefixering som finns mellan västerländska kvinnor. Ska vi då förbjuda dem att bära sin slöja som är förknippad med deras traditioner och deras tro när vi lever i ett land med religionsfrihet? Slöjan som är något som gör att de känner sig trygga i sin vardag och trygga i sin tro. Har staten rätt att rucka på människors identitet?

Ett förbud skulle skapa ett utanförskap som hindrar muslimska kvinnor från att få jobb och göra karriär. Ett förbud innebär alltså att vi förtrycker dem som vi säger oss vilja hjälpa.

Den här texten har jag skrivit inspirerad från James Joyce (om du inte vet vem det är så får du slå upp det).

Han suckade högljutt och slog händerna på spelautomatens knappar.
Doften av förlust smakar illa, jag har blott tio kronor kvar i min ficka.
Han sparkar på maskinen, kanske fungerar den bättre då?
Bartendern i andra änden av rummet flinade så att hans ovårdade tänder glittrade gult i den annars svagt mörkröda belysningen.
Jag gräver efter mina sista kronor: Ska det vara så förbaskat svårt att få tre citroner i rad?
Bortdomnat huvud, sittandes med en öl i handen, orkade inte dricka mer, men beställde in en stor stark till, gott, kylande mot läpparna.
Jag måste vinna nu, annars är jag ruinerad för livet. Vem har fifflat med maskinen? Någon som vill förstöra för en ensam man utan hus och hem. Jag är redan ruinerad.
Han lade i en krona till, och ännu en. Placerade sin darrande hand på knappen, tryckte, spärrade upp ögonen, skrek av nervositet, jag klarar inte mer, citronercitronercitroner!
Hans huvud ville sprängas och hjärtat flög upp i halsgropen och dunkade hårdare än någonsin.
En citron, jag måste ha tre! Två citroner. Spänningen spred sig i rummet och bartendern tappade en öl på golvet, torkade upp det med en trasig gammal skurtrasa, fortsatte sitt arbete. Jag vinner, jag vinner, två citroner, jag behöver bara en till, en till! Bedövande tystnad.
En apelsin.

När jag klev in på Stockholms Läns Museum fångades jag direkt av Ohlson Wallins fotografiska kunskaper och förmågan att fånga så djupa och starka känslor i bilderna med hjälp av ljus, färg och intensitet. Men att jag efter denna utställning skulle känna en sådan vilja att förändra världen, hade jag aldrig kunnat tro när jag först klev in.

Starka uttryck satte sina spår i min själ. Bilden Hallelujah skildrade en församling i en kyrka framför en person som skulle föreställa pastor Åke Green, och var den bild som gav mig en rejäl tankeställare. Församlingen var indelad i tre grupper: En grupp vars kroppsspråk visade att de stod på pastorns sida, en grupp som ställde sig emot, och en sista grupp som stod och tittade på. Det var just den sistnämnda gruppen som gav mig ett slag i magen.
Jag är en av dem.
Varje dag läser man om hemskheter i tidningarna, om krig, mord, stölder och våld. När man läst färdigt avslutar man kanske med serierna längs bak och dricker sedan upp sitt morgonkaffe innan man åker iväg till jobbet. Samma sak är det med denna krönika: man läser den, får en tankeställare, och fortsätter att leva som man alltid har gjort.

Man får ingen chock längre. All skit har blivit en del av vårt samhälle, en del av vår vardag. Vi förvånas inte lika lätt eftersom vi redan sett allting. Men det som slog mig när jag med en grupp människor beundrade Ohlsson Wallins verk var: varför blev alla så förvånade och tyckte att bilderna var hemska, när det faktiskt är sådana saker vi får se varenda dag?

Vi har sett Göran Hägglund sitta i tv-soffan och intyga att ?Barn mår bäst av att växa upp med en mamma och en pappa?, och vi är medvetna om att våldtäktsmän går fria eftersom rättssystemet ansett att offret var för naket klädd.

Det räcker inte att regnbågemärka Söder i Stockholm, det räcker inte att ägna tankar åt de utsatta, och det räcker heller inte att göra som jag ? att titta på. Att titta på är detsamma som att godkänna det som händer, och ni får göra som ni vill, men jag tänker inte längre vara en av dem.

Den här gången tänker jag inte längre vara den som tittar på.

Som med alla etiska frågor finns det flera olika synpunkter och perspektiv som kan anses vara korrekta. Jag har valt att studera dödshjälp och analysera över huruvida det är rätt eller fel med detta. Dödshjälp, så kallad eutanasi, innebär att man ska ha rätt till att hjälpa en t ex sjuk patient till döden för att han eller hon önskar att avsluta sitt liv; detta är en stor fråga som debatterats mycket om den senaste tiden.

Det finns många frågor man ställer sig inom detta ämne för att kunna besluta huruvida det är rätt eller fel samt vems beslut det är att tillåta dödshjälpen. I det här arbetet visar jag på de olika ståndpunkternas åsikter utan att påvisa min egen slutsats förrän i slutet. Jag har också fördjupat mig i olika typer av etiker och analyserat över vilka av dessa som förekommer mest inom dödshjälpsfrågan. All fakta är hämtad från lektionsanteckningar, UR:s hemsida (http://www3.ur.se/Veteran/templates/ArticlePage____3700.aspx) samt folkpartiets hemsida (http://www.folkpartiet.se/FPTemplates/ListPage____32386.aspx)

Först är det viktigt att man skiljer på aktiv och passiv dödshjälp. Med aktiv dödshjälp menar man att läkaren kan påskynda en patients död genom att ge överdos av t ex sömnmedel, medan passiv dödshjälp betyder att man kan avbryta eventuella åtgärder och hålla sig undan från patienten. Under läkarsamråd med patienten och dess anhöriga är passiv dödshjälp tillåten i Sverige till skillnad från den aktiva.

Förespråkare för regeletiken, även kallad pliktetik, menar att man ska styra sina handlingar efter de oskrivna regler som finns, alltså det som är rätt gentemot den plikt man har. Alltså är de emot dödshjälp eftersom de skulle anse att en läkares plikt är att rädda liv mot alla odds. Man skulle kunna dra en parallell med World Trade Center år 2004 då flera hundratals brandmän riskerade sina egna liv för att rädda andras, vilket är trogen regeletik. Fördelen med regeletiken i detta ämne är att liv inte går till spillo, men problemet är att goda gärningar ställs mot varandra, att man tvingar någon till fortsatt liv mot dennes vilja.

Pratar man istället om konsekvensetiken är det konsekvensen som avgör rätt och fel. Man utgår då efter det som ger den största totala lyckan, vilket kallas utilitarism. Detta innebär att utilitarister är emot dödshjälp eftersom det troligen skulle bringa olycka till alla omkring den sjuke personen och bara lycka till denne. Å andra sidan skulle de också kunna vara för dödshjälp i och med att även människor omkring en patient skulle må bättre av att denne fick falla i evig sömn. Det är just detta som är en problematik inom konsekvensetiken. Fördelen med konsekvensetiken är då att resultatet oftast blir till det bästa för majoriteten människor, men samtidigt kan det innebära att den som efterfrågar dödshjälp på grund av smärtor måste lida än mer. Man kan jämföra med demokrati, då det i demokratiska länder förekommer konsekvensetik när medborgarna ställs inför val - då avgör majoriteten eftersom att flest människor då blir lyckliga.

Tittar vi på sinnelags-eller-avsiktsetiken är det istället tanken bakom en handling som styr huruvida det är rätt eller fel. Ger en läkare dödshjälp med tanken om att det blir bättre för den sjuke, är det rätt. Om läkaren istället drar ur slangarna med en ond tanke bakom, är det fel. Detta kan liknas med många religioner vars handlingar styrs genom avsikten. Även i vårt rättssystem idag kommer människor undan med t ex mord och stölder eftersom deras syfte var gott. Detta är också ett problem inom eutanasi, att om man tillämpar sinnelagsetiken kan en enstaka individ egoistiskt strunta i andras åsikter för sin egen vinning. Så enligt sinnelagsetiken är ett beslut om aktiv dödshjälp endast upp till individen, eller en beslutstagande anhörig som avgör ifall detta är en god handling vilket i sin tur förefaller korrekt enligt avsiktsetiken.

Till sist finns det en etik som kallas för situationsetik. Som man genast hör på namnet, handlar detta om att situationen avgör rätt eller fel. Anhängare till denna etik menar att det inte går att förutse en handling. Med andra ord kan man aldrig veta vilken etik man kommer att nyttja i diverse situationer och de anser att man ska följa sin moraliska vägvisare, alltså det som känns bäst, när man står inför ett val.

De som är för dödshjälp använder sig till mestadels av känsloargument när de pratar om att en människa själv har rätten att bestämma om denne vill leva eller inte. De anser att en människa inte ska behöva lida i plågsamma smärtor om det mot slutet ändå leder till t ex döden. De menar också att de i personens omgivning likaväl borde förstå beslutet den sjuke tar, även om det innebär döden. Samtidigt argumenterar andra människor emot detta och påpekar att det kan liknas med mord och/eller dråp. I konsekvensetikens anda menar de att det är egoistiskt med dödshjälp eftersom det drabbar så många i ens omgivning.

Tidigare har jag varit för dödshjälp och ansett att det är självklart att en människa ska bestämma över sitt eget liv och hur denne vill använda det. Men efter att ha arbetat om detta ämne och granskat det lite närmre har ambivalens uppstått hos mig. Om aktiv dödshjälp vore lagligt i Sverige kan kommande scenario uppstå:
En människa är t ex extremt handikappad och kan varken prata eller röra sig. Vem ska bli den som avgör om dödshjälp är nödvändigt då eller inte? Vem har rätten att bestämma över dennes liv? Och varför skulle aktiv dödshjälp vara annorlunda än mord/vållande för annans död?

Folkpartiet är emot att en läkare ska ha rätten till att både rädda och släcka liv ? med andra ord anser förespråkare för detta argument att en läkare borde ha rätten till att döda en annan människa. I och med dessa privilegier för läkare kan det i sin tur förekomma missbruk av dessa inom sjukvården och läkare skulle kunna utföra dödshjälp på en patient bara för att han eller hon inte gillar personen i fråga. Det kan liknas lite med betygssättning på vissa skolor där det kan hända att en elev får bättre eller sämre betyg beroende dennes relation till läraren. Min slutsats är med andra ord att dödshjälp inte borde tillåtas, trots att jag kan känna medlidande med sjuka människor utan en stabil framtid. Trots att jag politiskt ställer mig mer åt vänster än höger, håller jag med det liberaliska Folkpartiet när de på hemsidan skriver detta:
?? aktiv dödshjälp riskerar att leda till att människovärdet reduceras. Ingen med ett funktionshinder eller en svår sjukdom ska känna oro för att hennes rättigheter till liv och värdighet inte respekteras. Detta argument mot eutanasi måste tas på största allvar av såväl förespråkare som motståndare.?

MIN PACKNINGSLISTA :)

1. En snygg bikini som sitter bra och inte får ens kropp att se ut som en uppstoppad kassler. Detta är det plagg man kommer att använda dryga 90 % av resan så därför är det extra viktigt att den verkligen sitter bra.

2. Chips! Inget slår hederliga OLW och Estrella så därför måste man ha med sig en stor påse av det bästa och godaste - för vem vill ha fejkchips från Thailand när man är sugen på dessa potatisänglar?

3. Solkräm med hög skyddsfaktor är ett måste för att inte redan första dagen bli bränd och börja flaga. Man vill ju bli brun och vara fin när man kommer hem igen till kalla Sverige så att alla kommenterar ens sexiga solbrännda.

4.En digitalkamera som fungerar. Många högt uppsatta män och kvinnor, inte minst i regeringen, tycker jag alltför ofta har stöttat teorin "det vi inte ser har inte skett". Därför måste man fotografera varenda händelse och handlingpå resan för att folk ska tro på att man har varit där.

5. Ipod+laddare får man inte missa. När man tröttnar på att lyssna på sin tjafsande familj, förvirrande turister som frågar efter vägen eller thailändska försäljare kan det vara väldigt skönt att sätta på sig ett par hörlurar och drömma sig in i musiken - särkilt mitt i solandet på stranden. Om jag skulle somna är det ju en himla tur att jag kom ihåg att packa ner solkrämen.....!

6. Pengar vore ju trist att glömma när man ska åka till ett annat land och shoppa. Man kan till exempel spendera en del av pengarna till att sy upp kläder billigt; jag ska till exempel låta sy upp en studentoutfit. Skulle jag glömma pengarna får jag gå naken på avslutningen.

7. En stor handduk till badstranden är viktigt, för får man med sig en liiiiiten sak kan det uppstå problem:
* Man kan inte skyla sig ordentligt med den om man vill byta omp
* Man får inte plats att ligga på den utan att halva kroppen är utanför
* Den blåser lättare iväg och är lättare att tappas bort desto mindre den är...
Se också till att den ser speciell ut så slipper du det sistnämnda problemet än mer. Vem vill ha en handduk som alla andras?

8. Spel är A och O på en resa. Utan en kortlek eller ett yatzy kan flygresan på tio timmar lätt bestå av endast åksjuka och rastlöshet. Även en dag på stranden kan vara trevlig att piffa upp med en familjeturnering i Poker.

9. Solsting, magont, kräksjuka, diarré och matförgiftning är bara några sjukdomar man kan drabbas av när man kommer till en annan kontinent i tron om att man ska få en mysig och avkopplande stund, långt bort från kontorsrum, läxor och räkningar. Nummer nio på min måste-lista är olika tabletter och mediciner för de vanligaste sjukdomarna man kan smittas av; på så sätt är man förberedd nästa gång toalettstolen ser otroligt attraktiv och inbjudande ut. Och glöm för guds skull inte plåster!

10. Man har ingen nytta av en familjeresa om man inte packar ner sitt glada humör och sin sociala kompetens. Det känns väldigt onödigt att vara gnällig och grinig på en solsemester man vill njuta av, därför är humöret en viktig punkt på packningslistan. Kanske kan man ta med sig en liten värdesak eller något som gör en glad om man skulle råka hamna i gråzon? Det kan vara alltifrån en låt, till en nallebjörn, till en flaska vodka eller ett fotografi av någon. Bara man kan åtgärda sin sura min med någon typ av suddgummi blir resan lyckad.