När jag klev in på Stockholms Läns Museum fångades jag direkt av Ohlson Wallins fotografiska kunskaper och förmågan att fånga så djupa och starka känslor i bilderna med hjälp av ljus, färg och intensitet. Men att jag efter denna utställning skulle känna en sådan vilja att förändra världen, hade jag aldrig kunnat tro när jag först klev in.

Starka uttryck satte sina spår i min själ. Bilden Hallelujah skildrade en församling i en kyrka framför en person som skulle föreställa pastor Åke Green, och var den bild som gav mig en rejäl tankeställare. Församlingen var indelad i tre grupper: En grupp vars kroppsspråk visade att de stod på pastorns sida, en grupp som ställde sig emot, och en sista grupp som stod och tittade på. Det var just den sistnämnda gruppen som gav mig ett slag i magen.
Jag är en av dem.
Varje dag läser man om hemskheter i tidningarna, om krig, mord, stölder och våld. När man läst färdigt avslutar man kanske med serierna längs bak och dricker sedan upp sitt morgonkaffe innan man åker iväg till jobbet. Samma sak är det med denna krönika: man läser den, får en tankeställare, och fortsätter att leva som man alltid har gjort.

Man får ingen chock längre. All skit har blivit en del av vårt samhälle, en del av vår vardag. Vi förvånas inte lika lätt eftersom vi redan sett allting. Men det som slog mig när jag med en grupp människor beundrade Ohlsson Wallins verk var: varför blev alla så förvånade och tyckte att bilderna var hemska, när det faktiskt är sådana saker vi får se varenda dag?

Vi har sett Göran Hägglund sitta i tv-soffan och intyga att ?Barn mår bäst av att växa upp med en mamma och en pappa?, och vi är medvetna om att våldtäktsmän går fria eftersom rättssystemet ansett att offret var för naket klädd.

Det räcker inte att regnbågemärka Söder i Stockholm, det räcker inte att ägna tankar åt de utsatta, och det räcker heller inte att göra som jag ? att titta på. Att titta på är detsamma som att godkänna det som händer, och ni får göra som ni vill, men jag tänker inte längre vara en av dem.

Den här gången tänker jag inte längre vara den som tittar på.