Man kliver upp till ljudet av en irriterande röst i mobilen som skriker "VAKNAAAA!" och man gnuggar sig i ögonen och gömmer sig under täcket än mer för varje gång rösten gormar om att man kommer för sent om man inte går upp nu. Till sist, efter några minuters "sträcka på sig och gäspa"-moment, står man ändå framför badrumsspegeln och sminkar över sin rödflammiga morgonhy. När man ett flertal gånger har bytt kläder eftersom man tycker att man ser tjock ut, sitter man äntligen vid köksbordet och tuggar på en smörgås som sköljs ner med en stor kopp oboy. Klockan rusar iväg och stressat borstar man tänderna och åker iväg till tågstationen när tåget redan rullat in på spår nummer 1. Man drar pendelkortet i den lilla maskinen på en stolpe och rusar in i en vagn, hoppas på sittplats. Man slår sig ner bredvid en blöjluktande mamma eller en teknisk Scania-nisse som knappar på sin dyra, nya laptop. Man tar på sig ipoden och inser att batteriet håller på att ta slut, måste ladda, försöker spara på det sista så man kan lyssna på hemresan också. Lutar huvudet mot fönstret och försöker koppla av. Somnar till och vaknar i samma stund som tåget stannar vid Stockholm central. Halvspringer till tunnelbanan, kommer om 4 minuter, kanske 3. Stressen jagar en när det är kö till passeringen in mot tunnelbanan och man skyndar sig med SL-kortet som inte vill dras utan skylten visar hela tiden ett stort rött kryss, folk bakom en trampar ivrigt och ropar "men kom igeeeen dåå!" och tillslut är man igenom passagen och springer ner, hoppar in på tåget med röda linjen, läser metro och går av vid Mariatorget. Man går i högt tempo till skolan på Söder Mälarstrand trots att man inte har bråttom. Man är framme och inväntar lektion. Dagen går och samma procedur ska ske igen efter skolans slut, fast baklänges.

Det här är mitt liv. Låter det intressant? Nej.