Hon kliver på det nästintill fullsatta tåget. Sätter sig på en av de blå stolarna och lyckas få en tvåsits för sig själv. Utanför susar vissna skogar och gulgröna ängar förbi. Solen skiner starkt trots en oändlig kyla utomhus. Tåget passerar en röd liten lada. Hon lutar huvudet mot fönstret och höjer volymen på sin ipod nano. Där ute är världen. Vart är hon? Hon är inte i världen, hon är instängd. Hon är fast i en evig labyrint där slutet slutar illa hur hon än gör, hur hon än går, hur hon än försöker. Det finns ingen lycka kvar, ingen eld som brinner, ingen passion.
Hon ser bara skog nu. Nakna, frusna träd vars grenar spretar som om de sträcker sig efter solens värme som ännu inte nått jorden. Klockan är över åtta och hon är nära att slumra till. Runt omkring henne sitter människor som pratar i sina splitternya mobiltelefoner. Själv lyssnar hon inte på deras högljudda röster. Hon lyssnar till musiken som dånar i hennes öron. Hon lever sig in i den och vill så gärna att det ska vara som det var förut - då hon var säker på att det var musiken hon ville ägna hela sitt liv åt. Nu vet hon inte längre. Hon har tappat den brinnande lågan som ledde henne framåt, närmre målet. Nu vet hon ingenting längre. Hon känner sig så vilsen i sin instängda, snäva värld. Hon vill skölja ur alla sorger i den stora sjön som tåget passerar i samma stund som en tår rinner ner för hennes kind. Hon torkar bort den. Hon vill inte vara den här människan längre. Hon vill börja om på nytt. Kan man bara bestämma sig för att göra det? "Nu är jag stark!" och så är allting klart? Om det vore så hade jag varit stark nu...