2012
konsten att falla
Ett slag i magen.
Ett hugg i ryggen.
Ett skott i huvudet.
Ett stryptag om halsen.
Det var inte lätt.
Jag vet att många har varit med om detsamma och klarat av det.
Men för mig var det svårt.
Jag ville inte visa smärtan, sorgen, depressionen.
Jag ville vara den starka och glada, den som alltid fanns där för allt och alla.
Jag ville inte känna den där bultande känslan igen.
Den känslan som plågat min själ så länge.
Känslan av att vara otillräcklig.
Resan blev lång.
Från botten till där jag är idag.
Det var inget lyxigt flyg, ingen mysig båtresa och ingen första klass i X2000.
Det var som en lång springtur, som aldrig riktigt tog slut.
Jag sprang och sprang och sprang.
Som om jag blev jagad av blodtörstiga monster som längtade efter att få sätta sina vassa tänder i min livlösa kropp.
Tillslut kom jag till en återvändsgränd.
Det fanns bara en enda utväg.
Att möta min rädsla, min mardröm.
Jag vände mig om och skrek.
Skrek som en ylande varg mot fullmånen.
Jag lät mig själv misslyckas.
Och jag föll.
Föll handlöst och lät monstren äta mig.
Men jag överlevde.
Jag klarade mig.
Jag lät mig själv falla.
Stora sår inom mig finns ännu kvar.
Men utan dem hade jag inte varit den jag är.
Och inte heller vetat det jag vet.
Känt det jag känner.
Efter denna flykt från mitt förflutna upptäckte jag en ny värld.
En värld av något annat, något bättre.
Som ett ljus i tunneln dök du upp.
Tog tag i mig, som en vind, som en storm.
Jag ville hålla emot.
Jag hade haft mina fall, ville inte riskera ännu ett.
Men jag var fast.
Direkt.
Det hände något med mig.
För första gången på mycket mycket länge
Kände jag mig riktigt lycklig.
Glad och motiverad.
Inspirerad.
Din röst smekte min själ.
Och jag ville hålla om dig.
Jag ville dela dina andetag.
Andas med dig.
Leva med dig.
Allt gick så fort.
Jag hade lovat mig själv att inte ge mig in i något nytt.
Något som riskerar ännu ett fall.
Jag tror inte att du vill att jag ska falla.
Men ett snedsteg och berget kan rasa.
Och jag är ledsen, ber om ursäkt för
Att jag är rädd för dig.
Du har makt över mig.
Du äger mig.
Och jag är din.
För jag är ett glas.
Skört och lätt att ha sönder.
Men med dig känner jag mig stark.
Och jag vill krypa in i dig.
I ditt hjärta.
Bli ett med dig.
För du kompletterar mig.
Du lyssnar.
Du bryr dig.
Och jag är inte van.
Har aldrig trott mig vara värd något.
Men med dig känner jag mig värdefull.
Betydelsefull.
Att jag har en mening i livet.
Jag vill inte pressa dig.
Förlåt om du känner så.
Jag vill bara berätta, förklara
Vad jag känner när jag hör din röst
När jag hör din musik
När jag hör dig spela som om du älskar med pianotangenterna
Som om de är hela din värld, ditt liv, din passion, din kärlek.
Jag vill vara som pianotangenter för dig.
En del av dig.
Och jag vet att vi inte känner varandra egentligen.
Vi har aldrig mötts.
Men det känns så rätt, så bra.
Och den här gången är jag inte rädd.
Inte rädd för att falla.
Ett hugg i ryggen.
Ett skott i huvudet.
Ett stryptag om halsen.
Det var inte lätt.
Jag vet att många har varit med om detsamma och klarat av det.
Men för mig var det svårt.
Jag ville inte visa smärtan, sorgen, depressionen.
Jag ville vara den starka och glada, den som alltid fanns där för allt och alla.
Jag ville inte känna den där bultande känslan igen.
Den känslan som plågat min själ så länge.
Känslan av att vara otillräcklig.
Resan blev lång.
Från botten till där jag är idag.
Det var inget lyxigt flyg, ingen mysig båtresa och ingen första klass i X2000.
Det var som en lång springtur, som aldrig riktigt tog slut.
Jag sprang och sprang och sprang.
Som om jag blev jagad av blodtörstiga monster som längtade efter att få sätta sina vassa tänder i min livlösa kropp.
Tillslut kom jag till en återvändsgränd.
Det fanns bara en enda utväg.
Att möta min rädsla, min mardröm.
Jag vände mig om och skrek.
Skrek som en ylande varg mot fullmånen.
Jag lät mig själv misslyckas.
Och jag föll.
Föll handlöst och lät monstren äta mig.
Men jag överlevde.
Jag klarade mig.
Jag lät mig själv falla.
Stora sår inom mig finns ännu kvar.
Men utan dem hade jag inte varit den jag är.
Och inte heller vetat det jag vet.
Känt det jag känner.
Efter denna flykt från mitt förflutna upptäckte jag en ny värld.
En värld av något annat, något bättre.
Som ett ljus i tunneln dök du upp.
Tog tag i mig, som en vind, som en storm.
Jag ville hålla emot.
Jag hade haft mina fall, ville inte riskera ännu ett.
Men jag var fast.
Direkt.
Det hände något med mig.
För första gången på mycket mycket länge
Kände jag mig riktigt lycklig.
Glad och motiverad.
Inspirerad.
Din röst smekte min själ.
Och jag ville hålla om dig.
Jag ville dela dina andetag.
Andas med dig.
Leva med dig.
Allt gick så fort.
Jag hade lovat mig själv att inte ge mig in i något nytt.
Något som riskerar ännu ett fall.
Jag tror inte att du vill att jag ska falla.
Men ett snedsteg och berget kan rasa.
Och jag är ledsen, ber om ursäkt för
Att jag är rädd för dig.
Du har makt över mig.
Du äger mig.
Och jag är din.
För jag är ett glas.
Skört och lätt att ha sönder.
Men med dig känner jag mig stark.
Och jag vill krypa in i dig.
I ditt hjärta.
Bli ett med dig.
För du kompletterar mig.
Du lyssnar.
Du bryr dig.
Och jag är inte van.
Har aldrig trott mig vara värd något.
Men med dig känner jag mig värdefull.
Betydelsefull.
Att jag har en mening i livet.
Jag vill inte pressa dig.
Förlåt om du känner så.
Jag vill bara berätta, förklara
Vad jag känner när jag hör din röst
När jag hör din musik
När jag hör dig spela som om du älskar med pianotangenterna
Som om de är hela din värld, ditt liv, din passion, din kärlek.
Jag vill vara som pianotangenter för dig.
En del av dig.
Och jag vet att vi inte känner varandra egentligen.
Vi har aldrig mötts.
Men det känns så rätt, så bra.
Och den här gången är jag inte rädd.
Inte rädd för att falla.
Kommentarer
Postat av: Ferhat
:o skrev du det själv?
Jättefin faktiskt
Postat av: humorsajten
Hoppas att du får en bra dag =)
Postat av: alva
okeey =) jag e bara 13.. =)
puss
Postat av: R
hur mår du då ? :)
