2012
har jag valt fel?
Jag hatar att prata inför människor...
Jag hatar att stå i centrum...
Jag hatar att ta plats...
Jag hatar att alla tittar på mig...
Idag höll jag min lektion. Det gick skit, tycker jag. Min mentor sa att jag måste öva på att ta plats, höja rösten och vara bestämd. Jag vill inte synas, jag vill inte höras, jag vill inte stå där inför tuggummituggande förstaårselever på gymnasiet och berätta vad de ska göra... De har ingen respekt. De hade i alla fall ingen respekt gentemot mig. Vad gjorde jag för fel? Antagligen var jag för snäll och för mesig. Men jag vill inte att någon ska vara arg på mig. Kanske såg de mig som ett lätt mobboffer, en syndabock, någon att reta. För de pekade, skrattade, flinade, viskade och tittade snett på mig. Jag såg alla blickar. Jag hörde alla viskningar. Är det för att jag är tjock? För att jag är större än alla andra? Är det för att jag har en leverfläck vid ögat som inte går att missa? Är ni nöjda nu, era jävla idioter till gymnasieelever, är ni nöjda? Fan ta er. Jävla idioter, säger jag bara. Ni kunde åtminstone LÅTSAS varit intresserade.
Varför ska jag bli lärare egentligen?
Jag kan inte ta kritik.
Jag mår dåligt av att folk tittar på mig och granskar mig.
Jag är rädd att folk inte ska tycka om mig.
Jag vågar inte vara den som syns och hörs.
Jag har dåligt självförtroende helt enkelt.
Varför i helvete ska jag bli lärare?
undrar samma sak =/ vet inte varför jag valde det, så dumt. jag vill inte gå en utbildning i 4 1/5 år som jag inte vill.. suck..
Ungdomar som precis börjat gymnasiet är nog så pass osäkra på sig själva att de måste få andra att må dåligt istället för att visa deras eget mående.
Det enda du kan göra är att stå på dig och tro på dig själv. Det kommer synas, och de kommer tycka att du blir mer intressant.
Man vill ju ha en stark person som lärare, som man även kan ha som förebild. Testa gå dit med inställningen att du är bäst i världen. Du har redan tagit dig igenom dina gymnasieår, du har kommit längre än vad ens fler i den där klassen kommer att komma. Låtsas som att du har varit lärare i flera år.
Håller med Katarina. Men om det är så att du inte vill jobba med ungdomar varför inte läsa till grundskolelärare eller lågstadielärare?
Men om du vill bli lärare så ska du inte ge upp än, absolut inte :) Det är första lektionen du har haft, det kommer ge med sig :)
Tråkigt att du känner så! Jag läser första året på lärarprogrammet i Jönköping (bor egentligen bara 3 mil från linköping, men valde jönköping i alla fall). Jag läser mot tidigare grundskolan, årskurs 1-6, och idag hade jag min första praktikdag i en tvåa. Jag känner som du med att stå inför folk och ta plats o.s.v. och därför valde jag tidigare år. Jag vet inte hur du känner men du tycker ju om dina småkusiner (rätta mig om jag har fel?) och barn i den åldern behöver du inte oroa dig för! De älskar en bara man är där och hjälper dem. Vet inte vad jag vill ha sagt med detta, men bara ett litet tips. Kanske är värt att överväga i alla fall?
jättefin blogg
Vad jag jobbigt att du känner så. Jag höll en kurs i somras med 14-15-åriga tjejer och killar. Tro mig, det var ingen lek men jag gick dit med inställningen att i grund och botten är det fina människor och om det går snett är det inte mitt fel. Håller med Katarina, testa att gå dit med inställningen att du är bäst i världen, ungefär som när du står på scen. Det klarar du ju galant, har jag inte rätt. Om det fortfarande känns jobbigt när praktiken är slut, ta och prata med en studie-och yrkesvägledare. De kan handskas med såna här frågor. Kom ihåg att du är bra som du är.
Menna då... om du känner så så kanske det inte är något bra val det du gjort. Å andra sidan kanske du kommer att växa som människa under de åren du läser vilket i sin tur kommer att resultera i att alla rädslor och "jag vill inte"-s försvinner och du blir en utmärkt lärare!
Stå på dig! Om det är din dröm ska du följa den... !
svar: varsegod ! :)
Säg inte sådär.
Herregud, ungdomar är respektlösa, ingen gillar vikarier eller ja, sånt där, det gör ingen elev, men du måste få dom ändra på sej! Jag vet att du kan, visa dom! :)
är det din dröm så satsa på det!
ok men om det är din dröm så satsa på det. följ ditt hjärta! skriv om det är du brinner för.
Första VFU:n är hemsk. Speciellt då man nyss har varit den som satt bakom bänken. Att ta det steget, från bänken till att stå framme är en skrämmande tanke. Men efter ett tag så ger det med sig. Kämpa på!! Min första VFU; period var hemsk!!!! Alla har nog en hemsk VFU period, speciellt om man är ung! Du skall se att det ordnar sig!
visste inte att du också plugga till lärare!! Tror jag du passa utmärkt som!
Du är utmanad av mig i bloggen ;)
ett tips: gå en kurs i retorik, jag går ju en nu på universitetet, det är superbra!!!!!! så sök den som extrakurs, det är jättebra att ha, man lär sig prata inför folk och så!!!
taskiga elever!!! men din mentor har nog rätt ändå!
du får väl prova utbildningen ett tag till men kom ihåg också att om det inte känns bra så går det ju faktiskt att hoppa av, man måste ju inte läsa klart även om man börjat, finns ju många som ändrat sig totalt...
Jag har alltid varit den tystlåtna personen som knappt räckte upp handen i skolan men idag är jag den som knappt kan hålla tyst...munnen går i ett jämnt säger mina bekanta....Dock har jag jobbat som förskollärare i 20 år och det värsta jag vet är föräldrarmöten på min avdelning...Jag tycker jag har haft det så mågna ggr men är alltid lika nervös varje gång,,,tugnan fastnar nästan av torrhet i munnen....
Att prata med de i hallen när de kommer på morgonen eller att ha föräldrar med i samlingarna är en baggis men stå där framme och alla blickar mot en är jobbiga..Är rädd kanske att de ska tycka jag inte duger, tycka saker, dum som man är...Känner så igen mig i ditt tänkande...men med tiden så blir det nog bra ska du se...
Det är väl klart att de testar en nying till lärare...inget att bry sig om...men det klart att man kanske får funderingar...
ja, det var jag som skrev i förra inlägget!!!
