Varje gång jag passerar en larmad utgång tänker jag: jag kanske har tagit nåt, smugit ner det i väskan och sen glömt bort det, vingummin, cd-boxar, nagelvårdsset, vitlöksbaguetter, bara glömt det.

Så inleder Fredrik Lindström sin text "Allt är ett misstag" och han fortsätter:

Jag är alltid beredd på det värsta. Ett uppträde, visitering, chockade biträden som måste sitta ned en stund, chefer på mellannivå.

Finns det någon som aldrig har känt sig orolig för att det ska pipa när man går genom tullen på en flygplats, trots att man vet att man inte har något med sig som kan få larmet att gå? Och finns det någon som aldrig tänkt att det kan börja tjuta när man går ut ur en affär, även om man vet att man inte har tagit någonting?

Alla har vi en skräck för att göra fel och att bli oskyldigt dömda för något. Rädslan för att göra fel och att saker inte blir som man förväntat, är större än någonsin. Jag har till exempel en förmåga att tänka ut i förväg hur jag vill eller hoppas att något ska gå och då kan jag stressas av att det kanske inte går som jag planerat. Precis som Fredrik Lindström skriver:

Jag har allt genomtänkt vad jag ska säga: Det är ett misstag alltihop, från början till slut, ett enda stort misstag, jag skulle inte ens vara här, jag skulle arbeta, kanske vara på ett viktigt möte istället för att driva runt i affärer och leta efter ett annat, bättre liv. Ett liv där jag är mer nöjd med mig själv och inte planlöst springer på stan och letar efter sånt jag inte behöver.

Jag tänker ut allt i förväg, för jag vill inte bli negativt överraskad när jag minst anar det. Ett planlagt liv där jag noggrant tänkt ut hur ett scenario ska arta sig och hur det ska sluta. Men det är sällan det blir till min fördel. Det stressar mig bara ännu mer. Det stressar mig att saker kan gå hur som helst och att jag inte kan kontrollera det. Det stressar mig att jag inte vet någonting om framtiden. Det stressar mig till och med att veta om att jag är stressad. Men ändå finns det ett lugn i allt det där kaoset – en trygghet som även Fredrik Lindström avslutar sin text med:

Allt är ett misstag! Men ändå känns det bättre att vara beredd, ha förklaringen genomrepeterad, för den oron – där man oroar sig för saker som nästan inte kan inträffa – den känns i alla fall lite pålitlig. Den oron känns nästan lite trygg.

Jag är rädd för att göra fel. Jag är rädd för att det inte ska bli som jag förväntat mig. Men mest är jag rädd för att inte räcka till, inte duga som den jag är. Jag är gömd i ett hav av ångest och oro, ett hav av något som inte borde vara tryggt. Snart kommer en flodvåg och dränker mig.
Jag har inte resurser nog att uppfylla alls krav och förväntningar. Inte ens mina egna. Jag kan inte ha MVG i allt, sluta tjata! Ja, jag ska städa mitt rum, hänga upp tvätten och jobba kvällspass. Och ja, jag vet att jag behöver gå ner minst 10 kilo för att få en snygg bikinikropp till sommaren, jag vet jag vet jag vet!
Jag önskar mig tid i studentpresent, är det lugnt?

Man vill så mycket. Man vill lyckas, inte bara för sin egen skull utan även för andras. Man vill bli omtyckt, älskad, lycklig. Men jag vet att det inte kan bli perfekt. Att det inte kan bli så bra som jag vill. Jag får helt enkelt göra det bästa av situationen, försöka ge det jag har. Om jag sänker ribban kanske jag tillslut kan hoppa över utan att ramla utanför den tjocka gynmastiksalsmadrassen hela tiden. Då kanske jag äntligen kan landa mjukt och gå vidare. Inte få lika många fysiska och psykiska blåmärken.

Jag skulle vilja leva i en Disneyklassiker och rida iväg på en vit springare med en stilig prins och leva lycklig i alla mina dagar. I sagorna verkar allting så enkelt och så bekymmerslöst. Deras enda problem är om de inte får den människa de älskar som sin man eller hustru. Resten rullar på som en berg-och-dalbana utan nerförsbackar. Själv sitter jag i fritt fall och undrar när jag får sätta mig i uppskjutet för en åktur. Men jag har ingen biljett kvar.