Och så satte sig flickan i sängen, som alla andra dagar efter skolan. Med sin macbook i knäet och en flaska vatten i ena handen satt hon där och bara... Satt. Hon tyckte om att bara sitta. Men ändå inte. Hon var så trött på att bara sitta där. Hon ville ut. Eller snarare: Hon ville tycka att det var kul att gå ut. Men kanske tyckte hon så mycket om sin lägenhet att hon inte ville ut ur den? Ja, jag vet inte, för det är inte mig jag pratar om *host*.

Hon tittade ut genom fönstret och såg att snön låg som ett fett jävla duntäcke över hela stan. Det var nog med snö nu. Det räckte med vinter. Dags för sol och vår, tyckte flickan. Men tydligen var det någon vädergud som tyckte att man nu i februari kunde överösa världen med den snö som inte fallit på julafton de senaste sjutton decennierna. Eller nåt.

Flickan suckade och ville gå till ghettoryd och köpa glass på hemköp. Men ändå var det nånting som höll henne kvar hemma. Superlim kanske. Eller lathet. Ren jävla lathet.

Hon suckade igen och stirrade på sin soffa. En fin soffa, svart och smidig. Men hon längtade så innerligt efter den fita fåtöljen som skulle ta soffans plats. Hon måste få soffan såld snart. Men men, man kan ju inte lyckas jämt.

Klockan hade helt plötsligt slagit halv 3. Fan vad tiden går fort (ja, jag vet att jag byter tempus ibland: det gjorde James Joyce också, och se hur det gick för honom!). Flickan lyssnade på samma låt på repeat. Det hade hon gjort i en timme nu. Eller mer. Ja, hon hade ingen koll på tiden. Men men. Hon ville gå till Hemköp. Skulle hon? Kanske behövde hon få lite luft, även om ansiktet troligen skulle våldtas av dumma blöta snöflingor. Äsch, hon gick ändå. Till Ryds Centrum. Wow vilket centrum alltså. Oslagbart.