Folkpartisten Cecilia Wikströms motion till riksdagen om att införa kanon i svenska skolor väckte stora diskussioner mellan partierna då vänstern tillsammans med centerpartiet ställde sig mot alliansens förslag. Wikström menade att en litterär kanon behövs i skolan för att sammanföra generationer och ge dem en gemensam grund. Dock pekade vänstern på en litterär kanon som något fientligt mot invandrare och kommenterade att staten inte har någon rätt att bestämma vad barn och ungdomar ska läsa, då det ger dem en snäv bild av vad som är svensk litteratur och även vad som är bra och dålig litteratur.

Jag har funderat mycket kring den här frågan. Som lärare är det viktigt att jag tar ställning och är medveten om ifall en litterär kanon införs eller inte. Jag måste i framtiden följa de bestämmelser som finns helt enkelt. Därför tänkte jag skriva lite om hur jag ser på Wikströms förslag.

Om det inte har framgått tydligt så kan jag förklara att en litterär kanon enligt Wikström skulle innebära en fast lista om vilka författare och vilka skrivna verk som får läsas i skolan. Alltså en lista med de författare som hon menar att Svenska Akademien skulle sammanställa med författare som t ex August Strindberg och Selma Lagerlöwf.

Som vanligt är jag ambivalent och håller med båda parter. Därför måste man se till helheten och väga fördelar med nackdelar och det som väger tyngst torde bli det rätta beslutet, anser jag. Jag tycker att det är en bra idé att det ska finnas gemensamma referenspunkter hos flera generationer som båda känner till en viss litteratur. Dock tycker jag att en fast lista som måste utgås från är ganska absurt. Menar Wikström att Horace Engdal ska sitta med några andra gubbar och skriva ihop vad just DE tycker är litteratur? Och så ska alla rätta sig efter det? Hmm, jag vet inte om jag är speciellt positiv till just den idén.

Självklart är det viktigt att vi bevarar vår historia, men det gör vi ju ändå. Historien kommer alltid att finnas kvar i oss, vare sig vi läser om Strindberg eller inte. Självklart är det viktigt att veta hur det har varit tidigare och hur det påverkat hur vi har det idag, absolut. Men att bestämma vad barn och ungdomar måste läsa? Hur många bra författare går de inte miste om då?

Jag tycker att man, istället för att läsa 20 sidor om Strindberg och diskutera honom under tre veckor, kan ta upp kortfattat om fler författare, även mindre kända under historiens gång. Vem sa att Strindberg var så bra? Jag tycker inte att Strindbergs verk är bättre än någon annans.

Som ni märker så skulle jag kunna sitta och debattera med mig själv i evigheter. Men jag ska sluta här. Min slutgiltiga åsikt kan man säga är att man i skolan ska få möjlighet att diskutera fler författare utan att någon får större plats än någon annan. Det räcker att läsa 2 sidor om Strindberg istället för 20. Man måste som barn och ungdom få smakprov på så många olika alternativ som möjligt, som förhoppningsvis ger dem intresse att själva forska vidare om det de tycker är intressant och vill fördjupa sig i. Tvång leder ingenvart, tror jag. Dessutom tycker jag att det är bättre att veta lite om mycket, än mycket om lite!