2012
mobbning är inte okej
Jag vill ju inte göra det. Men jag blir som en annan person. När jag ser henne stå i ett hörn, utanför och ensam, så är det som om en magnetisk kraft drar mig dit. Jag spottar på henne, säger fula ord, kallar henne saker hon inte är. Jag menar det inte, jag vill inte säga det, men ändå står jag där och kränker en människa jag inte känner. Jag vet inte varför. Det gör ont i mig, jag går sönder och blir uppäten inifrån och ut. Men ingen ser mig. Allt folk ger mig är skäll eller tomma indifferenta blickar. Ingen bryr sig om hur jag mår, vem jag är och vad jag tycker. Jag är trasig. Det enda som tycks hela mig är att få andra att känna sig sämre än jag och att visa att deras existens är totalt obetydlig i min värld. Jag vill inte, men jag gör det ändå. Det är som en mekanisk handling. Som om jag är en robot som fått den inställningen per automatik. Jag vill inte vara en robot.
Jag fick skäll från pappa igår igen. För att jag bara fick medelbra betyg på senaste provet. Han sa att det var mammas fel att jag blivit så usel på matematik. Mamma sa ingenting, hon bara städade. Hon städar hela tiden. Jag tror att det är för att undvika att behöva spendera för mycket tid med pappa. De tycker nog inte om varandra längre. Men jag förstår mamma. Pappa är en riktig skitstövel. Han bara tittar på tv hela tiden, fotboll såklart, och skiter i att hjälpa mamma med sådant som måste göras. Mamma är den som försörjer mig och pappa. Hon jobbar som bibliotekarie på heltid, extraknäcker som servitris på en lokal bar nere i stan, samt tar hand om hela hushållet. Det är allt jag vet. Vi pratar inte så mycket längre. När jag kommer hem går jag in på mitt rum, låser dörren och önskar att jag var någon annan. Önskar att jag var som flickan i skolan. Hon som har allt. En stor familj, högsta betyg på alla prov, långt vackert hår och är lärarnas favorit. Vad har jag? En pappa som har gett upp, en mamma som snart går in i väggen, inga syskon alls, medelbetyg rakt igenom och föräldrar som ser mig som misslyckad. Är jag misslyckad?
Mobbing är ett ständigt diskuterat ämne. Min berättelse ovan är ett exempel på att även de som utsätter andra för kränkning, själva kan känna sig otillräckliga.
Dock tycker jag inte att det finns någon ursäkt till varför man behandlar andra människor illa. Ingen har rätt att kränka någon annan, så enkelt är det. Det spelar ingen roll hur dåligt man själv mår - det gör det inte okej att förstöra för andra.
Jag skulle kunna diskutera det här hur länge som helst, men jag blir bara arg när jag väl kommer igång. Men tanken var inte att jag skulle föra en diskussion, utan att bara väcka tankar hos er läsare kring mobbning. Vad anser ni? Är mobbaren ett offer?
Jag tycker att ni tillsammans med mig och många andra ska stödja friendsbloggen! (Klicka på bilden för att komma dit)
Jag fick skäll från pappa igår igen. För att jag bara fick medelbra betyg på senaste provet. Han sa att det var mammas fel att jag blivit så usel på matematik. Mamma sa ingenting, hon bara städade. Hon städar hela tiden. Jag tror att det är för att undvika att behöva spendera för mycket tid med pappa. De tycker nog inte om varandra längre. Men jag förstår mamma. Pappa är en riktig skitstövel. Han bara tittar på tv hela tiden, fotboll såklart, och skiter i att hjälpa mamma med sådant som måste göras. Mamma är den som försörjer mig och pappa. Hon jobbar som bibliotekarie på heltid, extraknäcker som servitris på en lokal bar nere i stan, samt tar hand om hela hushållet. Det är allt jag vet. Vi pratar inte så mycket längre. När jag kommer hem går jag in på mitt rum, låser dörren och önskar att jag var någon annan. Önskar att jag var som flickan i skolan. Hon som har allt. En stor familj, högsta betyg på alla prov, långt vackert hår och är lärarnas favorit. Vad har jag? En pappa som har gett upp, en mamma som snart går in i väggen, inga syskon alls, medelbetyg rakt igenom och föräldrar som ser mig som misslyckad. Är jag misslyckad?
Mobbing är ett ständigt diskuterat ämne. Min berättelse ovan är ett exempel på att även de som utsätter andra för kränkning, själva kan känna sig otillräckliga. Dock tycker jag inte att det finns någon ursäkt till varför man behandlar andra människor illa. Ingen har rätt att kränka någon annan, så enkelt är det. Det spelar ingen roll hur dåligt man själv mår - det gör det inte okej att förstöra för andra.
Jag skulle kunna diskutera det här hur länge som helst, men jag blir bara arg när jag väl kommer igång. Men tanken var inte att jag skulle föra en diskussion, utan att bara väcka tankar hos er läsare kring mobbning. Vad anser ni? Är mobbaren ett offer?
Jag tycker att ni tillsammans med mig och många andra ska stödja friendsbloggen! (Klicka på bilden för att komma dit)
Kommentarer
Postat av: BAACKONTRACK
sv: det är tyvärr inte jag som har gjort den :(
vill du ha tusentals besökare? kolla in länken på senaste inlägget då :) & gör som det står!
Postat av: BAACKONTRACK
sv: hm okej :S men kontakta henne som står på min meny, hon som har gjort designen och kodat allt :D
Postat av: Anki
Förstår inte hur man kan göra en annan människa illa, att man ens vill det! Finns så många vuxna människor som mobbar på jobbet, vuxna människor! Man tror ju mer om vuxna!
Postat av: Elisabet
Är väl så att man inte skulle mobba någon om man inte mådde väldigt dåligt själv.
