Godmorgon. Snart ska jag plocka undan och diska efter gårdagens grönsaker och dipp framför Harry Potter - Fenixorden. Har precis duschat och just nu är det Idas tur att bli ren. Sen blir det frukost och så åker vi till Stockholm. Tjugo minuter över elva är vi på centralen och blir uppmötta av pappa, Lena och Niklas. Mys. Saknar dem. Behöver vara bland folk just nu känner jag, innan jag gör något riktigt riktigt dumt.

Och snälla underbara läsare jag vet att ni bara bryr er om mig, men fråga inte vad som har hänt. Jag orkar inte berätta just nu, och eftersom det fortfarande är lite oklart hur min framtid ser ut så vill jag inte dra några förhastade slutsatser, även om det känns som om det lutar åt ett speciellt håll. Men jag berättar i sinom tid.

Ska inte åka till Micke på torsdag utan är hos pappa hela veckan, och det ska faktiskt bli riktigt skönt. Då ska jag spela Wii Fit varje dag, plus ta promenader/jogga. Ska fråga om det finns något träningsspår i närheten så jag kan ta mig tid. Kanske pappa och Lena, och Niklas, vill följa med någon dag på en långpromenad eller joggingrunda (även om jag blir trött efter att ha joggat i en minut). Det vore trevligt i alla fall. Dessutom brukar man få chans att prata lite mer under en promenad än om man sitter hemma och kanske tittar på tv. Och det är helt otroligt egentligen vad man kan lära sig av en människa bara genom att lyssna.

Min underbara pappa har tröstat mig genom att jag ska få följa med honom på Ulf Lundell på Skansen på torsdag, och det ska bli sjukt kul att få komma bort från verkligheten ett tag och bara gömma sig i den mannens underbara texter och melodier. Jag ser verkligen fram emot det, och att få gå med pappa är verkligen grymt. Jag minns det som om det var igår när vi var på Iron Maiden i Globen vintern 2006, och på Iron Maiden på Stockholm Stadion sommaren 2008. Dessa två ögonblick är några av de bästa i hela mitt liv. Jag kan inte beskriva vad musik gör för mig, men utan den hade jag fan inte funnits. Musiken är ett sätt för mig att orka med tristessen i vardagen, och att kämpa inför tentor och liknande.

Även skrivandet har för mig länge varit som en psykolog att vända mig till i jobbiga tider. Som många av er vet så skriver jag t ex på en roman just nu, en kriminal/rysare typ. Så fort jag har en tydlig känsla i kroppen, t ex sorg, smärta, hat, ilska, oro, glädje, lycka etc, så kan jag öppna mitt dokument och skriva ett par rader för att få utlopp för just den här känslan. Och det maffigaste är att sedermera läsa igenom det man skrivit och verkligen få en överblick för hur man tänker och känner i livet. På så sätt får jag ett grepp om vad jag kan förändra i mitt liv eller vad som faktiskt är underbart. Spännande.

Hursomhelst, ikväll är det bio och jag längtar, fast det jobbigaste kommer vara att filmen är ett par timmar lång och det är måndag och godisförbud för min del, så jag kommer ha väldigt svårt att koncentrera mig på filmen känns det som. Får se om jag faktiskt kan få Ida och Niklas att dela en större popcorn med mig så kan jag i alla fall ta litegrann, men inte behöver ha en hel kartong alldeles själv liksom, för då lär det ta slut och hamna i min mage på dirr liksom. Och det blir inte bra. Och så kanske jag köper, eller tar med mig, en flaska vatten så att jag inte behöver proppa i mig mer läsk.

Nu hörs det liv från övervåningen, så bra - Ida lever ännu. Toppen, då ska jag väl diska nu medan hon åker till Ica och lämnar tillbaka Potterfilmen, och sedan blir det en gemensam frukost. Ska nog göra i ordning tills hon kommer tillbaka, kanske ägg, äggröra, nånting godare än typ en smörgås bara. Vi får se vad hon tycker om. Ska nog be henne att köpa något gott bröd på Ica som vi kan äta. Det blir bra. Eller, jag kanske lika gärna följer med henne bort och bestämmer vad jag vill ha också, så att jag inte får nåt bröd jag inte gillar. Fast Ida och jag brukar tycka om liknande saker nuförtiden. När vi var mindre sa vi alltid tvärtemot varandra, i alla fall inom matväg. Dock har vi alltid haft många lika tankar, idéer, åsikter och sånt. Det är så häftigt när man säger nånting som den andra precis tänkte säga, eller när man ringer någon samtidigt som den andra. Detta brukar jag och mamma råka ut för ofta, det sistnämnda alltså. Och det första är typiskt mig och min syster.

Gud vad jag saknar dem ibland. Hela familjen, släkten. Jag älskar er.