Hej hopp. Hemkommen efter en trevlig måltid hos farmor. Mycket trevligt! Bilder kommer lite senare, har inte lagt in dem i datorn från kameran än, blir om en stund. Nu är jag i alla fall hemma igen och Ida har åkt iväg på bandymatch med några kompisar. Jag funderar på att städa hennes rum tills hon kommer tillbaka, för tydligen behövdes det. Men jag har inte riktigt lust, för det ligger sjuhundra klädesplagg där, som jag inte vet vart de ska hänga eller om de är rena eller använda. Får se hur jag gör.

Kanske ska sätta mig i köket och plugga lite faktiskt. Man pluggar väldigt bra i köket här, man liksom, ja, det känns rätt när man sätter sig vid bordet och tar fram böckerna liksom. Man känner bara att "åh, nu kommer jag att få mycket gjort" liksom. Jo men det ska jag nog göra, om en stund. Först ska jag bara koppla av lite. Är väldigt trött. Och jag har en hicka som inte vill gå över. Suck och stön!:)

Jag och min underbara väska <3

Morgonens promenadresultat:
Mark: Asfalt + skogsväg
Metod: Stavgång
Distans: 4,524 km
Tid: 60 min
Steg: 6654
Kalorier: 354,5 kcal

Där gick nu den lilla flickan på sina bara små fötter, som var röda och blå av köld. I ett gammalt förkläde bar hon en mängd svavelstickor och en bunt gick hon med i handen. Ingen hade på hela dagen köpt av henne, ingen hade gett henne en liten slant, hungrig och frusen gick hon och såg så ynklig ut, den lilla stackaren! Snöflingorna föll i hennes långa gula hår, som lockade sig så vackert i nacken, men hon tänkte sannerligen inte på lockarna. I alla fönster lyste ljusen, och så luktade det här på gatan så härligt av gåsstek; det var ju nyårsafton, ja, det tänkte hon på.

Borta i ett hörn mellan två hus, det ena sköt fram litet längre på gatan än det andra, där satte hon sig och kröp ihop. De små benen hade hon dragit opp under sig, men hon frös ännu mer, och hon tordes inte gå hem, hon hade ju inte sålt några svavelstickor, inte fått en enda slant, hennes far skulle slå henne, och kallt vara det också hemma, de hade bara taket rätt över sig, och där pep vinden in, fastän man hade stoppat halm och trasor i de största springorna. Hennes små händer var nästan alldeles döda av köld. Å, en liten svavelsticka skulle göra gott. Om hon bara tordes dra ut en ur bunten, stryka den mot väggen och värma fingrarna. Hon drog ut en, ritsch! vad den sprakade, vad den brann! Det var en varm, klar låga, liksom ett litet ljus, då hon höll handen kring den. Det var ett underligt ljus, den lilla flickan tyckte, att hon satt framför en stor järnkamin med blanka mässingskulor och mässingsspjäll. Elden brann så härligt, värmde så skönt. Nej vad var det! - Den lilla sträckte redan ut fötterna för att värma dem också - - då släcktes lågan. Kakelugnen försvann - hon satt med en liten stump av den utbrända svavelstickan i handen.

Hon strök eld på en ny, den brann, den lyste, och där skenet föll på husväggen, blev den genomskinlig som en slöja. Hon såg rakt in i rummet, där bordet stod dukat med en skinande vit duk, med fint porslin, och härligt ångade den stekta gåsen, fylld med sviskon och äpplen och vad som var ändå bättre, gåsen hoppade från fatet, stultade fram över golvet med kniv och gaffel i ryggen, rakt fram till den fattiga flickan kom den. Då slocknade svavelstickan, och där fanns inget annat att se än den tjocka, kalla husväggen.

Hon tände en ny. Då satt hon under en strålande julgran; den var ännu större och finare utstyrd än den hon hade sett genom glasdörren hos den rike köpmannen nu i julas. Tusen ljus brann på de gröna grenarna och hon såg brokiga bilder, som liknade dem som pryder butiksfönstren. Den lilla sträckte opp båda händerna i luften - då slocknade svavelstickan, de många julljusen steg högre och högre, hon såg att de nu var de klara stjärnorna, en av dem föll och gjorde en lång eldstrimma på himlen.

"Nu är det en som dör!" sa den lilla, för gamla mormor, som var den enda, som hade varit snäll mot henne, men nu var död, hade sagt: - "när en stjärna faller, stiger en själ opp till Gud".

Ännu en gång strök hon en svavelsticka mot husväggen, den lyste runt omkring, och i ljusskenet stod gamla mormor, så klar, så strålande, så välsignat mild.
- "Mormor!" ropade den lilla. "O, tag mig med! Jag vet, att du är borta när svavelstickan har brunnit ut, borta liksom den varma kaminen, den härliga gåssteken och den stora, strålande granen!" 
Och i en hast strök hon eld på alla stickorna, som var kvar i bunten, hon ville riktigt hålla kvar mormor, och svavelstickorna lyste med en glans så att det var ljusare än mitt på dagen. Mormor hade aldrig förr varit så vacker, så stor; hon lyfte opp den lilla flickan på sin arm, och de flög i glans och glädje, så högt, så högt. Och det var ingen kyla, ingen hunger, ingen ångest - de var hos Gud.

Men i hörnet vid huset satt i den kalla morgonstunden den lilla flickan med röda kinder, med ett leende kring munnen - död, ihjälfrusen den sista kvällen på det gamla året. Nyårsmorgonen gick opp över det lilla liket, som satt med svavelstickorna, en av buntarna var nästan uppbränd. Hon har velat värma sig, sa man. Ingen visste, hur mycket vackert hon hade sett, i vilken glans hon med gamla mormor hade gått in i nyårsglädjen.

H.C Andersen

1. När jag är stressad, nervös eller förväntansfull är det inte helt ovanligt att jag sitter och biter på naglarna eller lindar hårslingor runt fingret tills det blir knutar, och då river jag upp dem så att hårstrån flyger åt alla håll. Det kan lugna mig.  Detta har jag gjort så länge jag kan minnas. När jag var mindre var det mammas hår som drabbades, eller mormors eller farmors osv.

2. När jag föddes så tyckte farmor att jag såg ut som en banan. Jag var böjd och lite gul i hyn, tydligen? Tack farmor, jag tycker om dig också!

3. Jag hatar att raka mig. Det kan ta upp till ett par månader innan jag orkar raka benen igen, speciellt på vinterhalvåret. Istället för långkalsonger värms jag av mina pälsbeklädda vader, underbart. Ni borde prova det också!

4. När jag var liten slog jag min lillasyster. Varför? Jo, för den jäveln retade gallfeber på mig. Hon kunde göra saker hon inte fick, och då sa jag till henne, men hon fortsatte och då var jag ju tvungen att slå till henne så att hon skulle fatta, men då kom mamma och pappa och skällde på MIG när det var IDA som höll på och retades. Jag säger det, det är jobbigt att vara äldsta barnet, för så fort ett nytt knytte kommer så är man helt bortglömd.

5. När jag var liten red jag på en elefant då en cirkus var i Katrineholm och hade föreställningar. Jag minns inte så mycket av turen, bara att det var väldigt högt och att elefanten var väldigt sträv.

6. När Backstreet boys var som störst under 90-talet var jag sjukligt förälskad i Nick Carter (och hela bandet och deras musik). Vi var ett kompisgäng som brukade leka att vi var killarnas flickvänner och pratade engelska i låtsastelefoner och allt möjligt. Dock blev vi ofta osams om vem som skulle vara tillsammans med vem, och stackars Kevin blev alltid utbytt mot en extra Nick. Stackarn. Hursomhelst, jag kunde också varenda låt utantill, varenda textrad och varenda liten wailning och ton. Det kan jag nog faktiskt nu med. Nästintill. Skrämmande vad man kan minnas egentligen, att det ska vara så lätt att komma ihång pojkbandslåtar när det är mycket viktigare saker i livet man borde minnas?

7. När vi var små brukade jag, syrran och våra två låtsassystrar låsa in oss i badrummet på övervåningen och blöta ner hela golvet. Sedan hällde vi tvål och schampo på och åkte skridskor, vilket vi tyckte var hysteriskt roligt! Om mamma och Stefan tyckte att det var så kul, vettifan...

8. Ända sedan för några månader sedan har jag fått en väldig noja för bilar. Jag är inte rädd, men så fort jag går över ett övergångsställe och en bil kommer i fjärran slår hjärtat några extra slag. Jag har nämligen fått för mig att jag kommer dö i en bilolycka på något sätt. Om jag blir påkörd eller själv sitter i en bil vet jag inte ännu, men något med trafikolycka kommer det att vara i alla fall. Det känner jag på mig. När det kommer bli vet jag dock inte, men jag har blivit lite mer vaksam när jag går över gatan, och jag ser mig om åt båda håll även om det är enkelriktat från ena hållet och inte kommer någon bil där... Men det är ju bäst att vara säker?

9. När jag var liten var jag tidigt längre än mina kompisar. För att hamna i samma ansiktsläge som dem brukade jag kuta ryggen extra mycket, och så gick jag. Nu är mina axlar ganska krökta och ryggen böjd när jag inte sträcker på mig. Det är inte nån Quasimodo-puckel liksom, men det är en liten böj över axlarna till nacken liksom.

10. Jag hatar James Bond. Jag tycker att han är fånig, löjlig, töntig, mesig, korkad och bara blä. Eller, det är väl inte han jag ogillar, det är hela konceptet med en snubbe som får massa brudar och pengar och lyx för egentligen ingenting i min mening. Över huvud taget har jag svårt med hjälte-rullar där rollen som hjälte definieras som något ouppnåeligt och att man måste ha speciella krafter som ingen annan har för att vara hjälte. Det är inte en hjälte för mig, så kanske är det min motsatta åsikt som gör att jag bara blir irriterad på såna där skräpfilmer. Dessutom är det ju så sjukt löjligt med biljakter där det måste explodera och hålla på. Gud så töntigt!

Klockan 06.00 satte mobillarmet igång och Josefin vaknade med ett ryck. Hon använde sig av sitt vanliga knep för att komma upp på morgonen: hon hoppade upp och skyndade sig att tända taklampan. In i badrummet, snabbt fixa till frisyren, på med träningskläderna, en banan, packa klart väskan och ner. Marie hämtade upp henne tjugo över 6 ute på parkeringen och de åkte till Campushallen. Josefin var faktiskt väldigt taggad och förväntansfull inför morgonens gymbesök. Halv 7 gick de in och gjorde sig redo. Josefin började med cross. Hon orkade 5 minuter, sen höll benen på att vika sig. Hon blev besviken på sig själv, då hennes mål var absolut minst 10 minuter. Men inte ens det kunde hon orka...

Hursomhelst. Hon gick bort till löpbandet. 10 minuters snabb gång och jogging senare låg hon utslagen på golvet och skämdes över sin dåliga kondition. Hjärtat dunkade i bröstet, hårt, och hon trodde att huvudet skulle explodera. Hon gav träningscykeln en chans. 5 minuter senare undrade hon om hon någonsin skulle kunna gå ner i vikt. Hjärtat slog i ovanligt högt tempo och svetten rann i ansiktet. Hon ville bara därifrån. Hem och gråta över hur kass hon var. Hur otroligt pinsamt det var att inte ens orka träna i en halvtimme utan att må illa. Hon lämnade Campushallen.

Hon gick hem. Hon frös. Kylan trängde sig in genom klädlagret av t-shirt, fleecetröja och vindjacka. Hon tog på sig mössan. Under hemvägen blev hon arg på sig själv för att hon inte pushade sig själv ännu mer. Men samtidigt visste hon att hon gjorde så gott hon kunde just då. Det är lätt att snacka om att man ska orka si och så, men när det väl är dags kanske man inte alls klarar det. Hon försökte intala sig om att hon gjorde bra ifrån sig ändå. Att hon lika gärna kunde ha struntat i att gå upp klockan 6, att hon lika gärna kunde ha struntat i alltihop. Men hon gjorde det faktiskt. Hon var där. Hon tränade. Även om det inte var en jättelång stund. Men hon gjorde det. Hon tog ännu ett steg mot bättre hälsa och sundare liv.

Nu sitter hon i sin fåtölj och är smått seg, men samtidigt pigg. Hon funderar på om gymmet verkligen är hennes grej. Hon har kommit på en träningsplan hon verkligen vill och ska försöka följa. Hon ska gå upp halv 7 så många morgnar i veckan som möjligt och direkt ta på sig träningskläder och ge sig ut på en powerwalk i 30-60 min, beroende på om det är skola eller inte. Så ofta som möjligt. Detta är steg 1. I sinom tid, när hon gjort detta tillräckligt länge, kommer hennes kondition (förhoppningsvis) ha förbättrats, och då kan hon ge gymmaskinerna en ny chans. Hon vill verkligen klara det. Hon vill lyckas. Hon vill gå ner i vikt.

Hon har slarvat ganska mycket de 3 senaste veckorna. Ätit lite godis mitt i veckorna. Fikat. Ätit lite mer pasta än vad som egentligen behövts. Ätit mycket onyttigheter på helgerna. Onödigt mycket. Även om hon knappt varit sugen. Men hon har varit stressad och behövt lugna sig med något. Och hennes sätt är att lugna sig med det där onyttiga ätbara skräpet. Men hon är lugn då. Hon är lugn när hon får njuta av en chokladbit, och hon mår bra när hon bara får vara och äta chips framför en bra film.

Men det är slut på det nu. Josefin har gråten i halsen när hon skriver det här inlägget. Men också så har hon en ilska och en vilja som hon inte hade för några dagar sedan. Viljan att lyckas. Jävlaranammat som man behöver för att lyckas med saker. Hon har gett sig fan på att det ska börja ge stora synliga resultat nu. Att hon ska ut och gå. Det finns inga undanflykter längre. Nu har hon energin och styrkan, och viljan. Nu har hon äntligen hittat motivation.

Sådär. Då har jag varit ute på en liten kvällspromenad med min granne Karl-Johan. Vi gick runt universitetet och lite sånt. Var skönt att få lite luft. Om jag bara insåg det lite oftare så kanske jag hade haft lite motivation till att gå ensam också.. Nåväl, snart kommer älskade Emelie hem och då kommer hon inte undan! =)

Sitter här och känner mig mosig. Kan bero på att jag vände på allt idag och käkade pasta till lunch och en naturdiet chocolate bar till middag. Har stoppat i mig ett äpple och en banan också, men nu börjar hungern verkligen göra sig påmind. Tänkte tina upp lite bär att äta, alternativt äta ännu ett äpple och en banan. Nu jävlar, jag kan inte falla igen, jag får inte falla igen. Nåväl...

Hoppas ni haft en trevlig helg!

Jag har verkligen helt tappat lusten och motivationen till att röra mig.

Dock har jag tvingat mig själv att jag på tisdag morgon ska följa med Marie till Campushallen och gymma lite, typ köra cykel och cross och löpband typ. Så har jag i alla fall provat. Alltså, jag vill, men jag orkar inte. Jag lägger all min energi på skolan och datorn, och musik och matlagning. Jag skäms. Jag skäms för att de finns de som stressar, kanske går upp kl 6 på morgonen för att hinna träna innan jobbet halv 8 och så jobbar dom på ett stressfyllt jobb till 6 på kvällen, och så kommer de hem och har en familj att försörja, och sen måste de ha med sig arbetet hem, och ja, de har helt enkelt skitmycket mer än vad jag har. Och ändå orkar dom. Och tar sig tid. Jag har all tid i världen att träna. Liksom, skulle jag vara på gymmet 2-3 gånger i veckan à en timme så skulle det bara vara 2-3 timmar av mitt liv i veckan. Timmar som jag annars skulle spendera i min fåtölj framför datorn med hörlurarna på och hög musik i. Liksom... Jag har allt framför mig. Det är så jävla enkelt. Men varför känns det så jävla svårt?

Hade precis strömavbrott typ. Eller ja, tydligen var det nån fas som hade gått i byggnaden, men nu är det fixat. Sånt där får en att inse hur galet beroende man är av elektricitet, jag höll på att laga mat och så slocknade alla lampor, svårt att se när man steker kyckling då... Nåväl, det gick bra ändå, men fan... Vad skulle vi göra utan ström idag?

Nu tittar jag på Simpsons och funderar på att gå till macken och köpa mig en liten chokladbit. Får se. Ha en trevlig kväll allihopa, många lär väl titta på fotbollen antar jag, den som jag ger fa-an i :P Nåväl, puss på er!

Så hysteriskt underbart roligt! Jag dööör :D

Bjud mig på en bulle, dagen till ära, någon?

Fan vilket trist väder det är idag. Ett riktigt sånt här "städa, rensa, plocka undan, äta godis och slappa"-väder. :) Jag har börjat ordentligt med undanplocket och är snart klar. Skulle byta gardiner också men den jävla gardinstången är helt cp och den mindre stången i den större stången vill inte komma ut så stången är för kort nu. Hur kan den bara fastna liksom? Jaja, orkar inte skriva om det, för jag blir bara förbannad. Har till och med misshandlat stången med en liten kniv, så det är illa. Förstår inte. Så just nu har jag inga gardiner. Gräsligt. Men men. Har även dammat ovanpå garderoberna, och fyfan, jag överdriver inte när jag säger att det verkligen var ett tjockt mörkgrått lager där. Har aldrig dammat där, och jag har bott här i över ett år. Fyfan, det blev alldeles svart av vattnet sen. Haha, så sjukt äckligt! Men nu är det gjort, och jag har ställt upp lite lådor och sånt där (bilder kommer strax). Har som sagt lite småsaker kvar som jag inte orkar pilla med nu, är helt slut. Vet inte vad jag ska äta för lunch heller, men jag tror att jag ska göra tacos och så sparar jag så att jag har ikväll också. Älskar tacos, och jag ska börja äta det oftare. Det är bara det att köttfärs är ju fasen inte så jävla billigt. Men men, nu ska jag spela fia med knuff en stund innan jag fortsätter :P

LADIES NIGHT igår var så jävla bra. Bra musik, bra underhållning, roliga skämt, allt var bara så underbart. Vilken stämning. Klockrent. Rekommenderar detta varmt till alla girlzzzz där ute :) haha. Men ärligt. Det var ruggigt bra. Men ja, det var jävligt maffigt i alla fall! Och fyfan vad Andreas Johnson är het alltså.... Ärligt, han är så sjuuuuuuuuuukt sexig! :) Och Martin Stenmarck är ju skitsnygg, det är ju ingen som har missat det liksom :) Och ärligt, Micke Tornving är fan inte pjåkig alltså! Rolig som fan, charmig och ser bra ut. Så är det :)

The ladies är på väg till showen efter att ha ätit en underbar middag på den grekiska restaurangen "Afrodite".

Stämningen var på topp strax innan showen började...

Mamma och jag är helt tagna av showen ;)

Stiliga karlar!

Underbara Andreas Johnson <3

Detta tänder kvinnor på mest, enligt grabbarna... Män som sköter hushållet! Det stämmer :)

En dansande Magnus Samuelsson.

Killsnack i bastun.

Det var då som Micke Tornving stoppade in en tampong i analen. Han skulle prompt visa att HAN var mest jämställd... Plötsligt svällde tampongen...

Finalen.

Tack mamma för en underbar kväll!

På måndag är det Internationella barndagen. Av den anledningen gör vi på Kamratposten varje år en undersökning bland våra läsare kring ett ämne som är viktigt för dem. I år handlade undersökningen om lärare. 11 000 barn mellan 8 och 14 år har svarat på våra frågor. Resultatet är å ena sidan väldigt uppmuntrande, å andra sidan djupt oroande.

Vi börjar med det roliga. De flesta elever tycker om sina lärare och känner sig också omtyckta av dem. 68 procent tycker att lärarna är snälla, 57 procent tycker att de är rättvisa och hela 51 procent tycker att deras lärare är roliga. Det är allt lite förvånande, men glädjande.

Men så kommer det som inte alls är roligt.

Av 11 000 barn svarade nästan 1 800, alltså 16 procent, att de någon gång känt sig mobbade av sin lärare. Det är nästan fem barn i varje klass. Lika många ansåg att de hade blivit vittne till att en lärare mobbat någon annan elev.

Detta är några av tusentals kommentarer från Kamratpostens undersökning:

Jag är inte särskilt bra på matte, men inte heller urdålig, fast av någon anledning drar alltid min lärare lite småelaka skämt om det när jag inte klarar av något. En lärare tog stryptag på en elev, alltså min kompis.”

”Jag är lite kort för min ålder. En dag frågade en elev i klassen om vi inte kunde hitta på något kul någon gång, typ åka till Gröna Lund. Då sa våran mentor: ’Ja visst … men nej … Sara är ju för kort!’ Och sen börja alla garva, till och med vår mentor. Jag mådde inge bra den dagen.”

Inom skolan finns givetvis alla sorters människor. Framför allt de inspirerande och fantastiska lärarna. Men där finns också motsatsen. Lärare som inte längre orkar bry sig, lärare som dagligen kränker elever utan att ens förstå att de gör det. Lärare som borde jobba med något helt annat.

Detta vet man inom skolan och jag är övertygad om att alla fantastiska lärare lider av att se sina sämre kollegors agerande. Precis som med läkare, poliser, brandmän och en massa andra yrken så finns det ett starkt lojalitetsband mellan lärare. Detta är på många sätt nödvändigt för att kunna känna samhörighet och för att kunna stärka varandra inom ett utsatt och stressigt yrke. Men det blir helt galet, och farligt, om lärare blir mer lojala mot sina kollegor än mot sina elever.

Vi kommer aldrig att få bukt med eller ens minska mobbningen om inte lärarutbildningarna, lärarna själva, facken, rektorer och ansvariga politiker med kraft och övertygelse ser till att sådana lärare inte verkar inom skolan.

För det är med lärare som det är med föräldrar. Barn gör inte vad vi säger, de gör som vi gör. Och det entydiga svaret är att väldigt många gör väldigt fel. Detta stöds inte bara av vår undersökning. Flera instanser har under lång tid vetat att tillståndet är minst sagt problematiskt.

Barn- och elevombudet Lars Arrhenius är den som tillsammans med skolinspektionen tar emot anmälningar om kränkningar inom skolan. Av de anmälningar som kommer in gäller nära 40 procent fall där elever säger sig ha kränkts av vuxna i skolan. 40 procent! Och den siffran har varit konstant under en lång tid.

Detta är ett reellt och oerhört viktigt problem som inte diskuterats öppet under många, många år.

Men tro mig, så länge eleverna upplever att de möts av kränkningar från de vuxna i skolan kommer eleverna att kränka varandra.

Kommuner och skolor har försökt möta mobbningen mellan eleverna genom handlingsplaner och genom att betala dyra pengar till olika antimobbningskonsulter. Deras idé är att man ska hjälpa barnen att själva an­svara för att minska mobbningen. Men det spelar ingen roll hur många kamratstödjare man utbildar eller hur många handlingsplaner som skrivs, så länge de vuxna inom skolan blundar för sitt eget eller sina kollegors agerande.

Ansvaret för att stoppa mobbningen får inte ligga på barnen, det måste ligga på vuxenvärlden. Allt annat är ett fullständigt oacceptabelt svek.