På måndag är det Internationella barndagen. Av den anledningen gör vi på Kamratposten varje år en undersökning bland våra läsare kring ett ämne som är viktigt för dem. I år handlade undersökningen om lärare. 11 000 barn mellan 8 och 14 år har svarat på våra frågor. Resultatet är å ena sidan väldigt uppmuntrande, å andra sidan djupt oroande.

Vi börjar med det roliga. De flesta elever tycker om sina lärare och känner sig också omtyckta av dem. 68 procent tycker att lärarna är snälla, 57 procent tycker att de är rättvisa och hela 51 procent tycker att deras lärare är roliga. Det är allt lite förvånande, men glädjande.

Men så kommer det som inte alls är roligt.

Av 11 000 barn svarade nästan 1 800, alltså 16 procent, att de någon gång känt sig mobbade av sin lärare. Det är nästan fem barn i varje klass. Lika många ansåg att de hade blivit vittne till att en lärare mobbat någon annan elev.

Detta är några av tusentals kommentarer från Kamratpostens undersökning:

Jag är inte särskilt bra på matte, men inte heller urdålig, fast av någon anledning drar alltid min lärare lite småelaka skämt om det när jag inte klarar av något. En lärare tog stryptag på en elev, alltså min kompis.”

”Jag är lite kort för min ålder. En dag frågade en elev i klassen om vi inte kunde hitta på något kul någon gång, typ åka till Gröna Lund. Då sa våran mentor: ’Ja visst … men nej … Sara är ju för kort!’ Och sen börja alla garva, till och med vår mentor. Jag mådde inge bra den dagen.”

Inom skolan finns givetvis alla sorters människor. Framför allt de inspirerande och fantastiska lärarna. Men där finns också motsatsen. Lärare som inte längre orkar bry sig, lärare som dagligen kränker elever utan att ens förstå att de gör det. Lärare som borde jobba med något helt annat.

Detta vet man inom skolan och jag är övertygad om att alla fantastiska lärare lider av att se sina sämre kollegors agerande. Precis som med läkare, poliser, brandmän och en massa andra yrken så finns det ett starkt lojalitetsband mellan lärare. Detta är på många sätt nödvändigt för att kunna känna samhörighet och för att kunna stärka varandra inom ett utsatt och stressigt yrke. Men det blir helt galet, och farligt, om lärare blir mer lojala mot sina kollegor än mot sina elever.

Vi kommer aldrig att få bukt med eller ens minska mobbningen om inte lärarutbildningarna, lärarna själva, facken, rektorer och ansvariga politiker med kraft och övertygelse ser till att sådana lärare inte verkar inom skolan.

För det är med lärare som det är med föräldrar. Barn gör inte vad vi säger, de gör som vi gör. Och det entydiga svaret är att väldigt många gör väldigt fel. Detta stöds inte bara av vår undersökning. Flera instanser har under lång tid vetat att tillståndet är minst sagt problematiskt.

Barn- och elevombudet Lars Arrhenius är den som tillsammans med skolinspektionen tar emot anmälningar om kränkningar inom skolan. Av de anmälningar som kommer in gäller nära 40 procent fall där elever säger sig ha kränkts av vuxna i skolan. 40 procent! Och den siffran har varit konstant under en lång tid.

Detta är ett reellt och oerhört viktigt problem som inte diskuterats öppet under många, många år.

Men tro mig, så länge eleverna upplever att de möts av kränkningar från de vuxna i skolan kommer eleverna att kränka varandra.

Kommuner och skolor har försökt möta mobbningen mellan eleverna genom handlingsplaner och genom att betala dyra pengar till olika antimobbningskonsulter. Deras idé är att man ska hjälpa barnen att själva an­svara för att minska mobbningen. Men det spelar ingen roll hur många kamratstödjare man utbildar eller hur många handlingsplaner som skrivs, så länge de vuxna inom skolan blundar för sitt eget eller sina kollegors agerande.

Ansvaret för att stoppa mobbningen får inte ligga på barnen, det måste ligga på vuxenvärlden. Allt annat är ett fullständigt oacceptabelt svek.