Klockan 06.00 satte mobillarmet igång och Josefin vaknade med ett ryck. Hon använde sig av sitt vanliga knep för att komma upp på morgonen: hon hoppade upp och skyndade sig att tända taklampan. In i badrummet, snabbt fixa till frisyren, på med träningskläderna, en banan, packa klart väskan och ner. Marie hämtade upp henne tjugo över 6 ute på parkeringen och de åkte till Campushallen. Josefin var faktiskt väldigt taggad och förväntansfull inför morgonens gymbesök. Halv 7 gick de in och gjorde sig redo. Josefin började med cross. Hon orkade 5 minuter, sen höll benen på att vika sig. Hon blev besviken på sig själv, då hennes mål var absolut minst 10 minuter. Men inte ens det kunde hon orka...

Hursomhelst. Hon gick bort till löpbandet. 10 minuters snabb gång och jogging senare låg hon utslagen på golvet och skämdes över sin dåliga kondition. Hjärtat dunkade i bröstet, hårt, och hon trodde att huvudet skulle explodera. Hon gav träningscykeln en chans. 5 minuter senare undrade hon om hon någonsin skulle kunna gå ner i vikt. Hjärtat slog i ovanligt högt tempo och svetten rann i ansiktet. Hon ville bara därifrån. Hem och gråta över hur kass hon var. Hur otroligt pinsamt det var att inte ens orka träna i en halvtimme utan att må illa. Hon lämnade Campushallen.

Hon gick hem. Hon frös. Kylan trängde sig in genom klädlagret av t-shirt, fleecetröja och vindjacka. Hon tog på sig mössan. Under hemvägen blev hon arg på sig själv för att hon inte pushade sig själv ännu mer. Men samtidigt visste hon att hon gjorde så gott hon kunde just då. Det är lätt att snacka om att man ska orka si och så, men när det väl är dags kanske man inte alls klarar det. Hon försökte intala sig om att hon gjorde bra ifrån sig ändå. Att hon lika gärna kunde ha struntat i att gå upp klockan 6, att hon lika gärna kunde ha struntat i alltihop. Men hon gjorde det faktiskt. Hon var där. Hon tränade. Även om det inte var en jättelång stund. Men hon gjorde det. Hon tog ännu ett steg mot bättre hälsa och sundare liv.

Nu sitter hon i sin fåtölj och är smått seg, men samtidigt pigg. Hon funderar på om gymmet verkligen är hennes grej. Hon har kommit på en träningsplan hon verkligen vill och ska försöka följa. Hon ska gå upp halv 7 så många morgnar i veckan som möjligt och direkt ta på sig träningskläder och ge sig ut på en powerwalk i 30-60 min, beroende på om det är skola eller inte. Så ofta som möjligt. Detta är steg 1. I sinom tid, när hon gjort detta tillräckligt länge, kommer hennes kondition (förhoppningsvis) ha förbättrats, och då kan hon ge gymmaskinerna en ny chans. Hon vill verkligen klara det. Hon vill lyckas. Hon vill gå ner i vikt.

Hon har slarvat ganska mycket de 3 senaste veckorna. Ätit lite godis mitt i veckorna. Fikat. Ätit lite mer pasta än vad som egentligen behövts. Ätit mycket onyttigheter på helgerna. Onödigt mycket. Även om hon knappt varit sugen. Men hon har varit stressad och behövt lugna sig med något. Och hennes sätt är att lugna sig med det där onyttiga ätbara skräpet. Men hon är lugn då. Hon är lugn när hon får njuta av en chokladbit, och hon mår bra när hon bara får vara och äta chips framför en bra film.

Men det är slut på det nu. Josefin har gråten i halsen när hon skriver det här inlägget. Men också så har hon en ilska och en vilja som hon inte hade för några dagar sedan. Viljan att lyckas. Jävlaranammat som man behöver för att lyckas med saker. Hon har gett sig fan på att det ska börja ge stora synliga resultat nu. Att hon ska ut och gå. Det finns inga undanflykter längre. Nu har hon energin och styrkan, och viljan. Nu har hon äntligen hittat motivation.