2012
Det snurrar i huvudet.
Sitter ensam i min lägenhet som vanligt. Kvällen är tidig för att vara mig. Men jag är redan trött. Huvudet värker, jag känner mig febrig och öm i hela kroppen. Så fort jag rör mig hugger det till i ryggen, som om jag legat instängd i ett för litet utrymme alltför länge. Utanför är det mörkt och det enda jag kan se genom fönstret är gatulyktor som brinner oranget i det svarta. På bordet ligger skolböckerna och viskar med sina hesa, elaka röster "gör mig, gör mig!". Jag mår illa av tanken. Känner mig tom och energilös. Det är varmt och jag svettas smått. Vill ta av mig alla kläder, lägga mig i fosterställning i duschen och låta iskallt vatten skölja över mig. Vill tänka på något annat än den där inre smärtan som skriker att jag är värdelös, ful, äcklig, fet, inget att ha, ingenting värd, ensam för alltid, usel och kass. Jag vill inte tänka på de rösterna längre, de har plågat mig för länge nu.
Jag sitter på min vanliga plats. Datorn i mitt knä, inte konstigt att det är så varmt. Musiken dånar i hörlurarna och jag försvinner in i världen av toner och melodier. Jag känner mig lycklig då. Jag mår bra då. Jag känner mig betydelsefull då.
I diskhon står stekpannan, tallriken, besticken, glaset och kastrullen från matlagningen och väntar på att bli diskade. Jag orkar inte nu. Jag orkar inte sen. Jag kanske orkar i morgon. Det återstår att se då. Men nu orkar jag ingenting. Inte ett skit, rent ut sagt. Jag vill bara sitta här, på min plats vid fönstret, titta ut och drömma om ett liv där ensamheten inte var så kvävande.
Ändå är jag ganska nöjd med mitt liv. Jag har underbara vänner, en toppenfamilj och släkt, och det går bra för mig i skolan. På senare tid har jag blivit mycket mer social än jag varit tidigare. Jag vågar ta för mig mer nu, jag vågar lita på min egen förmåga till socialt samspel, likväl på min kunskapskapacitet. Jag vet att jag kan. Men ibland är det så svårt att komma ihåg det när negativiteten börjar verka i kroppen.
Önskar ofta att jag hade lite krut i mig. Lite jävlaranamma. Att jag orkade mer än jag gör. Att jag var smalare, snyggare, bättre, smartare, rikare och allt sånt där. Det som står i tidningarna att man ska vara för att vara någon. För att vara av värde. Men nu är jag inte det.
För några år sedan hade jag gråtit och gråtit och gråtit tills hela jag hade torkat ut. Men jag gråter inte nu. Jag är ändå nöjd med den jag är, vad jag kan, hur jag ser ut, även om man såklart önskar något annat ibland. Jag är inte jättemissnöjd med hur jag ser ut storleksmässigt egentligen. Min rädsla är att jag ska bli mycket större. Att jag inte ska kunna röra mig ordentligt, att jag ska få sjukdomar, att jag ska falla ner i träsket att äta hela tiden, istället för att träffa människor. Jag har varit nära den botten, nära att falla ner i den avgrunden. Men nu är jag på väg uppåt, även om det går jävligt dåligt ibland.
Allt handlar egentligen om inställning. Tänker jag att jag är värdelös, så är jag det. Tänker jag att det går dåligt med träningen just nu, så gör det ju det. Och jag vet det så väl, att allt handlar om hur jag ställer mig till saker och ting, hur jag uppfattar det. Men ändå är det så svårt att bara ändra på det, göra någonting åt det. Det är svårt att ändra sina egna tankegångar på ett kick.
Ibland önskar jat att det fanns en knapp som stängde av hjärnan en stund, så man slapp tänka på allt. Har ibland önskat att jag inte hade ett sånt berikat ordförråd som möjliggör en bredare kognitiv kompetens. Om jag bara kunde tänka "vänner" eller "lycka" hade ju världen varit jävligt enkel. Men tyvärr finns det ord i min skalle som gärna bildas till långa meningar med funderingar över livet, min mening på jorden, varför saker blir som de blir. Och dessa meningar vill gärna bilda långa självdestruktiva stycken om att jag inte är någonting värd och att ingen vill ha mig för att jag är så ful.
Jag är ju glad. Jag är lycklig. Önskar bara att jag kunde skärpa mig ibland och fokusera på allt bra jag har istället för att haka upp mig vid det jag inte har. Så borde alla göra. Glädjas åt det vi har. Då hade det inte funnits så mycket avundsjuka och hat i världen. Och tänk, då kanske världen hade blivit en lite bättre plats att leva på...
Jag sitter på min vanliga plats. Datorn i mitt knä, inte konstigt att det är så varmt. Musiken dånar i hörlurarna och jag försvinner in i världen av toner och melodier. Jag känner mig lycklig då. Jag mår bra då. Jag känner mig betydelsefull då.
I diskhon står stekpannan, tallriken, besticken, glaset och kastrullen från matlagningen och väntar på att bli diskade. Jag orkar inte nu. Jag orkar inte sen. Jag kanske orkar i morgon. Det återstår att se då. Men nu orkar jag ingenting. Inte ett skit, rent ut sagt. Jag vill bara sitta här, på min plats vid fönstret, titta ut och drömma om ett liv där ensamheten inte var så kvävande.
Ändå är jag ganska nöjd med mitt liv. Jag har underbara vänner, en toppenfamilj och släkt, och det går bra för mig i skolan. På senare tid har jag blivit mycket mer social än jag varit tidigare. Jag vågar ta för mig mer nu, jag vågar lita på min egen förmåga till socialt samspel, likväl på min kunskapskapacitet. Jag vet att jag kan. Men ibland är det så svårt att komma ihåg det när negativiteten börjar verka i kroppen.
Önskar ofta att jag hade lite krut i mig. Lite jävlaranamma. Att jag orkade mer än jag gör. Att jag var smalare, snyggare, bättre, smartare, rikare och allt sånt där. Det som står i tidningarna att man ska vara för att vara någon. För att vara av värde. Men nu är jag inte det.
För några år sedan hade jag gråtit och gråtit och gråtit tills hela jag hade torkat ut. Men jag gråter inte nu. Jag är ändå nöjd med den jag är, vad jag kan, hur jag ser ut, även om man såklart önskar något annat ibland. Jag är inte jättemissnöjd med hur jag ser ut storleksmässigt egentligen. Min rädsla är att jag ska bli mycket större. Att jag inte ska kunna röra mig ordentligt, att jag ska få sjukdomar, att jag ska falla ner i träsket att äta hela tiden, istället för att träffa människor. Jag har varit nära den botten, nära att falla ner i den avgrunden. Men nu är jag på väg uppåt, även om det går jävligt dåligt ibland.
Allt handlar egentligen om inställning. Tänker jag att jag är värdelös, så är jag det. Tänker jag att det går dåligt med träningen just nu, så gör det ju det. Och jag vet det så väl, att allt handlar om hur jag ställer mig till saker och ting, hur jag uppfattar det. Men ändå är det så svårt att bara ändra på det, göra någonting åt det. Det är svårt att ändra sina egna tankegångar på ett kick.
Ibland önskar jat att det fanns en knapp som stängde av hjärnan en stund, så man slapp tänka på allt. Har ibland önskat att jag inte hade ett sånt berikat ordförråd som möjliggör en bredare kognitiv kompetens. Om jag bara kunde tänka "vänner" eller "lycka" hade ju världen varit jävligt enkel. Men tyvärr finns det ord i min skalle som gärna bildas till långa meningar med funderingar över livet, min mening på jorden, varför saker blir som de blir. Och dessa meningar vill gärna bilda långa självdestruktiva stycken om att jag inte är någonting värd och att ingen vill ha mig för att jag är så ful.
Jag är ju glad. Jag är lycklig. Önskar bara att jag kunde skärpa mig ibland och fokusera på allt bra jag har istället för att haka upp mig vid det jag inte har. Så borde alla göra. Glädjas åt det vi har. Då hade det inte funnits så mycket avundsjuka och hat i världen. Och tänk, då kanske världen hade blivit en lite bättre plats att leva på...
Kommentarer
Postat av: *Em
:) Så, hur har din Söndag varit då?
Postat av: Emelie
Sv: I morgon tänkte jag köra core och spinning och sen startar min engelskkurs på kvällen så jag har tyvärr lite ont om tid för promenad. :(
Med tanke på ditt inlägg så tycker jag att du funderar klokt. Allt handlar verkligen om inställning och att arbeta med sitt självfördroende och sin självkänsla hela tiden. Du är så stark vännen och jag vet att du klarar allt du vill!
