Nu är det verkligen dags för mig att försöka sova. Tankarna snurrar inför nästa kurs och allt som måste läsas då, litteratur jag måste få tag på och nya saker att lära sig, men också tankar kring förra tentans resultat och dagens tenta. Hur gick det? Klarar jag mig? Jag vet inte. Det kändes bra. Min kropp säger nej nu. Och tankarna flyger omkring som galna flugor. Förkyld börjar jag också bli. Satan. Jag måtte ha Sveriges sämsta immunförsvar. Nåväl. Jag behöver sova nu. Men först ska jag berätta om vad som hände mig ikväll.

Bussen jag tog till resecentrum fastnade i snön mitt på vägen när nåt startbatteri dog. Där stod vi mitt ute in the nowhere och ingen bil eller buss kom förbi. Lång väntan senare fick jag veta att de skulle ordna en taxi till mig för att jag skulle hinna till tåget. Men det kom ingen taxi. Istället kom tillslut en man som fixade batteriet och vi kunde köra vidare. Vi kom till US södra där taxin skulle möta mig. De ringde men stod och väntade på mig någon helt annanstans. Jag började gråta. Skulle jag hinna till tåget? Jag grät för att allt kändes hopplöst. Jävla snö, jag hatar snö! Busschauffören tyckte synd om mig när jag stod där och grät så hon sa åt mig att hoppa på igen. Sen ropade hon ut i mikrofonen till alla som satt i bussen: Vi har en tjej här som ska med ett tåg så jag ber om ursäkt, men nu skiter jag i vart ni ska. Nu kör jag raka vägen till resecentrum så får ni byta buss där. Jag tackar henne av hela mitt hjärta, för hade det inte varit för henne så hade jag inte hunnit med tåget. Jag bad om ursäkt till alla i bussen innan jag sprang iväg mot spår 4. Jag har nog aldrig varit så stressad i hela mitt liv. Och att gråta offentligt är inte riktigt min grej. Men allt bara brast. Tentaångesten släppte samtidigt som en annan stress byggdes upp. Det blev liksom för mycket. Men jag hann i alla fall och nu är jag hemma hos mamma som tar hand om mig. Så nu är det bra igen.