Sitter med Roberts hörlurar på och lyssnar på musik. Det är skönt att försvinna in i musikens värld, i toner och text av ett helt annat liv, men som på något sätt tycks ligga så nära ens eget när man väl smälter samman med harmoni och melodi.

Jag har ont i huvudet. Är trött och orkeslös, men har samtidigt så mycket inombords som vill komma ut och bli stora projekt, lyckade handlingar. Men vart är den fysiska orken till att nå höga höjder? Jag har så svårt att se mig själv lyckas riktigt stort. Jag är ju bara jag, en vanlig blurr i ett stort universum. Varför skulle just jag bli något speciellt? Drömma kan jag ju, låtsas att jag är framgångsrik med många bollar i luften. Men när det väl kommer till kritan att göra drömmarna till verklighet får jag kalla fötter och sticker huvudet i sanden. Rädd för att misslyckas, falla och gå sönder, bli utskrattad, inte minst av mig själv.

Och in genom fönstret lyser höstsolen och får mina ögon att glittra. Och när ögonen glittrar ser det ut som om hela jag är fylld med ork och styrka, som om jag kan ta mig över vilket hinder som helst. Och låten i hörlurarna tystnar, faller ut på ett mollackord med färgning, kanske dim- eller maj-ackord. Jag vet inte, för den kunskapen ligger begraven med mina tre lyckliga år på Rytmus musikergymnasium.

Men så börjar en ny låt. Fylld med känslor och vackert pianospel, stämmor i harmoni, smärta som formuleras till ord i en passande melodi. Och solen fortsätter lysa in och säga att du klarar det men du måste kämpa och aldrig ge upp. Jag blundar och samlar ork att ta tag i det som en röst inom mig säger är viktigt. Men vad hände med det som jag tycker är viktigt? Hur kommer det sig att läxor och plugg är viktigare än mitt välmående och det som gör mig lycklig? Jag vet inte.

Musiken fortsätter. The show must go on och I'm moving on trots Weak as I am men You raise me up som tonerna i en Love song och livet borde vara Glorious. Nej, nu orkar jag inte tänka på fler låttitlar. Nu ska jag ta tag i saker.