Jag har funderat mycket på det här med vikt och viktminskning. Framför åtskilliga program med det temat, såsom olika avsnitt av Oprah, Biggest Loser, Du är vad du äter etc. så har jag insett att det ständigt leder fram till att svaret på varför man äter sig fet sitter så mycket djupare än att det man äter är gott. Jag har alltid tänkt att jag äter av 2 anledningar: 1) att jag tycker att choklad, chips och pommes (m.m.) är så himla gott och 2) att det är en vana att jag äter så mycket som jag gör. Men om man ska tro dessa experter i tv-program och som har gett ut böcker och allt vad det är, så ligger problemet mycket djupare. Kanske i en dålig uppväxt, någons död, ett stort hål inombords som fylls med mat.

Då sätts ju mina tankar givetvis igång. Vad är det för stort hål jag har inom mig som måste fyllas med onyttig mat och som inte kan bli fyllt med nyttiga morötter, avocado och lågkaloriprodukter? Enligt experterna ligger problemet långt tillbaka i tiden. Kanske från min barndom. Hände det något då som gjorde att jag började äta? Nja, det enda var väl att pappa jobbade på GB och att vi alltid hade massor med glass hemma och att både mamma och pappa var lite av godisgrisar så det fanns ju alltid sånt hemma. Men därmed inte sagt att det är deras fel. Kanske är de lite delaktiga i att jag fick upp suget för socker och sött, men det är ju definitivt inte deras fel att jag fortsätter och har haft så svårt att få bort mitt beroende. Hur mycket stöd och hjälp jag än får utifrån så är det ändå bara JAG som bestämmer över vad jag stoppar i mig eller inte. Stöd och hjälp kan underlätta, men inte göra jobbet åt mig.

Så fortsätter tankarna. Vad är det för hål inom mig som jag försöker fylla idag? Jag har (fortfarande) en underbar familj och släkt som alltid stöttar och finns där när man behöver. Jag har världens finaste sambo och fästman som jag älskar mer än allt annat och han hjälper mig varje dag i min kamp. Jag har inte så jättemånga bra vänner, men de som finns där ställer alltid upp i alla väder och får mig att skratta och må bra. I skolan lyckas jag (och har alltid gjort) bra och jag tar mina studier på allvar. Jag studerar flitigt och får bra betyg. Men vad är det då för jäkla problem jag har som gör att jag måste äta massor hela tiden?

Jag tror fortfarande att experterna har fel. Det behöver inte alltid handla om att man försöker förtränga eller glömma saker med massa onyttig mat och godsaker. För mig handlar det om de två ovanstående punkter som tagits upp. Det är en vana med lördagsgodis, eller helggodis rättare sagt, och vanan har gjort att det blir tomt och jobbigt om jag inte får äta det där goda söta som jag alltid har gjort tidigare. Jag älskar verkligen choklad och jag mår bra i hela kroppen när chokladen smälter på tungan och sedan glider ner genom strupen. Då mår jag bra och känner mig lugn. Och ibland kan det gå flera timmar tills jag inser att jag har suttit och tänkt på godis hur länge som helst. Eller så kan jag inte se själv vad jag har för problem eftersom det är förträngt djupt därinne med en stor mur kring sig. En mur som jag själv inte vågar riva.

Men kanske är det just där problemet ligger när det gäller godis. Att det gör mig lugn. Att jag stressar av någon konstig anledning och ser godiset som ett lugnande medel? Jag vet inte. Jag vet varken ut eller in. Måste jag betala en psykolog för att ta reda på det? Eller kan jag lyckas med min viktminskning utan att brytas sönder som alla deltagare i Biggest Loser?

Och nu sitter jag här. En söndagkväll, bra program på tv och magen börjar vibrera sådär igenkännande som den alltid gör när suget efter mäktig choklad eller salta krispiga chips kommer som en bomb i magen. Varför återkommer det? Varför försvinner det inte? Godisförbud hjälper inte. Jag är lika sugen ändå, det enda som händer är att jag gråter och skriker och sen ger mig fan på att min självdisciplin för en gångs skull ska vara tillräckligt stark för att klara av att stå emot det där onyttiga som gör mig tjockare och tjockare. Och sen tänker jag på godis resten av kvällen. Och så börjar en ny dag. En ny dag med ny suktan och längtan efter det där goda underbara.

Och nu är det här igen. Och det tar över mig. Hela mig. Och det spelar ingen roll vad folk säger. Jag kan inte äta en morot istället. Jag kan inte dricka vatten och försöka fylla suget med det. Det finns fortfarande kvar där hur mycket jag än försöker att tänka på annat. Och som så många gånger förr är jag rädd för att det ska sluta med att man sitter där igen, med handen i godispåsen, frossar i det där goda, inombords vetandes att det man gör är fel, fel för kroppen, fel för hälsan. Men hur stoppar man det när man inte vill? Jag vill ju ha godis!

Nu blir det för mycket text här. Och jag vet inte om jag har kommit fram till något vettigt. Ville bara skriva av mig. Och fördriva lite tid för att slippa tänka på hur sugen jag är. Dumt dock eftersom hela denna text i stort handlar om mitt sockersug. Nya tag i morgon. En ny vecka, med nya utmaningar.