Hur vet man vem man är och vad man egentligen gillar? Hur vet man vad som är sant och vad som inte är det? Jag menar... Jag älskar verkligen choklad och mår riktigt bra när jag får äta det... Men är det den jag är, det jag verkligen tycker om, eller är det ett beroende som gör att jag tror att jag tycker om det?

Jag älskar musik och stampar alltid takten, gungar med och sjunger eller nynnar. Men är det vad jag älskar, eller är det bara ett infall, bara något... annat?

Har jättesvårt att förklara vad jag menar, känner jag. Men det jag menar är.. Vad är egentligen min identitet? Vem är jag, vad är jag, och vad är egentligen en identitet?

Jag har alltid varit överviktig förutom som typ litet barn, men det gick väldigt fort och jag utvecklades i snabb takt och blev stor. Och började äta mer och mer godis, glass, onyttig mat och allt vad det heter. Och eftersom jag växte väldigt snabbt på naturlig väg också, så kände jag mig stor och klumpig och tyckte aldrig om träning heller, vilket ledde till övervikt, logiskt nog. Så jag har alltid varit tjock. Och jag identifierar mig som tjock, för jag kan inte se mig själv på något annat sätt. Men innebär detta att övervikt är en del av mig, en del av den jag är? För det är ju det jag alltid har varit. Borde det inte vara så då? Att min kropp är en del av den jag är? Om jag förändrar min kropp, förändras min identitet då, och blir jag då någon annan? Vad är jag? Vem är jag? Vilka är mina kännetecken?

Och vad är sanning? Måste en identitet bygga på saker som enligt normen är "bra"? En bra identitet och människa är någon som tränar och äter hälsosamt och ser ut som om han eller hon springer ute i friska luften varje morgon. Men en person som älskar att titta på film hela dagarna och vara inomhus, inte göra så mycket, äta mycket god mat och godis, en sådan person måste ÄNDRA på sina favoritsysslor för att dessa inte är tillräckligt bra för att identifiera sig med? Förstår ni vart jag försöker komma?

En identitet och en människa är bara en bra sådan om normerna följs. Annars är man ju inte tillräckligt bra. Och vart finns jag i allt detta? Är jag musik? Är jag tjock? Är jag lärare? Är jag godisälskare? Är jag lat? Är jag duktig? Är jag snäll? Är jag glad? Är jag ambitiös? Vad är egentligen sant och vad är bara lurendrejerier och saker som inte är en del av min identitet?

Fan vad jag pladdrar på. Nu har jag helt tappat bort både den röda tråden och mig själv. Är det då en del av min identitet? Att vara virrig? Om jag ändrar på detta och slutar vara det, har jag då tappat bort en del av min sanna identitet och ändrat det till en ny och maskerat mitt sanna jag bara för att uppfylla kraven på det man borde vara för att vara en bra människa?

Källa

Självklart ska män och kvinnor ha lika rättigheter. Jämställdhet är en viktig fråga tycker jag. MEN: Ibland blir jag så irriterad när det går till överdrift. Som exempelvis i Robinson ikväll. När tjejerna hela tiden tjatar om att "en kvinna ska vinna". Då vill jag skrika Nej, den som är BÄST ska vinna, oavsett kön! Samma sak med könskvotering. Det ska finnas si och så många män respektive kvinnor på arbetsplatsen. Nej, de som utför yrket bäst ska få jobbet!

Självklart ska alla, oavsett kön, sexualitet, kultur, bakgrund osv, få en lika chans och bedömas efter sin kunskap, inte efter vilket kön de har, vilka sexuella preferenser de har eller varifrån de kommer. Men det får inte gå till överdrift och bli åt andra hållet. Att kvinnor får fler yrken än män. För det är väl inte det som jämställdhet ska stå för?

Jenny räknar ner - jämför sig själv med en gödd gris på väg till slakt

Saker jag vill göra innan jag dör
♥ Skriva minst 1 framgångsrik bok (helst en serie om samma huvudkaraktärer men med olika händelser och biroller, eventuellt kriminalromaner eller liknande)
♥ Släppa en skiva eller åtminstone lyckas på något sätt inom musiken (antingen som sångerska eller som låtskrivare till både lokala, regionala och internationella artister/band)
♥ Gå ner 30 kg i vikt och behålla normalvikten (bli nöjd med min kropp och undvika livshotande sjukdomar som ökar i risk med övervikt och fetma)
♥ Bli instruktör på zumba, aerobics, spinning eller liknande
♥ Skapa en egen träningsform (har redan en idé som jag vill etablera, men vet inte hur)
♥ Bli av med mitt sockerberoende och få kontroll över mig själv (självdisciplin!)
♥ Hjälpa andra överviktiga män och kvinnor som känner samma saker som mig (exempelvis genom bok, som PT eller instruktör, hemsidor eller andra forum)
♥ Bjuda mamma på något riktigt lyxigt spa eller liknande som tack för allt hon gjort för mig (hur ska jag någonsin kunna betala tillbaka det hon har gjort och så mycket hon har ställt upp för mig genom åren? Det är helt omöjligt)
♥ Gå på Iron Maiden med pappa minst en gång till (saknar honom, önskar vi kunde ses oftare)
♥ Gifta mig och bilda familj med min underbara Robert (my future is with him)
♥ Bygga mitt och Roberts drömhus (helst lite lantligt beläget, men ändå skapligt nära till stad och centrum, och nära vatten, typ en mysig sjö, vore underbart!)
♥ Utmana mig själv och mina rädslor i form av att exempelvis hoppa fallskärm, simma med hajar eller springa ett långt lopp (Tjejmilen 2012?)

Och mycket mer...

Listan kan göras lång. Och det är så mycket jag vill med livet som aldrig blir av. För jag har inte den drivkraften som mer framgångsrika människor har. Men jag vill så gärna ha den. Hur utvecklar man den? Hur blir man superdriven? Eller är det helt enkelt bara så att jag inte är menad att nå lika långt som andra? Ska jag bara sitta här med mina drömmar utan att veta hur jag ska göra dem till verklighet?

Jag har funderat mycket på det här med vikt och viktminskning. Framför åtskilliga program med det temat, såsom olika avsnitt av Oprah, Biggest Loser, Du är vad du äter etc. så har jag insett att det ständigt leder fram till att svaret på varför man äter sig fet sitter så mycket djupare än att det man äter är gott. Jag har alltid tänkt att jag äter av 2 anledningar: 1) att jag tycker att choklad, chips och pommes (m.m.) är så himla gott och 2) att det är en vana att jag äter så mycket som jag gör. Men om man ska tro dessa experter i tv-program och som har gett ut böcker och allt vad det är, så ligger problemet mycket djupare. Kanske i en dålig uppväxt, någons död, ett stort hål inombords som fylls med mat.

Då sätts ju mina tankar givetvis igång. Vad är det för stort hål jag har inom mig som måste fyllas med onyttig mat och som inte kan bli fyllt med nyttiga morötter, avocado och lågkaloriprodukter? Enligt experterna ligger problemet långt tillbaka i tiden. Kanske från min barndom. Hände det något då som gjorde att jag började äta? Nja, det enda var väl att pappa jobbade på GB och att vi alltid hade massor med glass hemma och att både mamma och pappa var lite av godisgrisar så det fanns ju alltid sånt hemma. Men därmed inte sagt att det är deras fel. Kanske är de lite delaktiga i att jag fick upp suget för socker och sött, men det är ju definitivt inte deras fel att jag fortsätter och har haft så svårt att få bort mitt beroende. Hur mycket stöd och hjälp jag än får utifrån så är det ändå bara JAG som bestämmer över vad jag stoppar i mig eller inte. Stöd och hjälp kan underlätta, men inte göra jobbet åt mig.

Så fortsätter tankarna. Vad är det för hål inom mig som jag försöker fylla idag? Jag har (fortfarande) en underbar familj och släkt som alltid stöttar och finns där när man behöver. Jag har världens finaste sambo och fästman som jag älskar mer än allt annat och han hjälper mig varje dag i min kamp. Jag har inte så jättemånga bra vänner, men de som finns där ställer alltid upp i alla väder och får mig att skratta och må bra. I skolan lyckas jag (och har alltid gjort) bra och jag tar mina studier på allvar. Jag studerar flitigt och får bra betyg. Men vad är det då för jäkla problem jag har som gör att jag måste äta massor hela tiden?

Jag tror fortfarande att experterna har fel. Det behöver inte alltid handla om att man försöker förtränga eller glömma saker med massa onyttig mat och godsaker. För mig handlar det om de två ovanstående punkter som tagits upp. Det är en vana med lördagsgodis, eller helggodis rättare sagt, och vanan har gjort att det blir tomt och jobbigt om jag inte får äta det där goda söta som jag alltid har gjort tidigare. Jag älskar verkligen choklad och jag mår bra i hela kroppen när chokladen smälter på tungan och sedan glider ner genom strupen. Då mår jag bra och känner mig lugn. Och ibland kan det gå flera timmar tills jag inser att jag har suttit och tänkt på godis hur länge som helst. Eller så kan jag inte se själv vad jag har för problem eftersom det är förträngt djupt därinne med en stor mur kring sig. En mur som jag själv inte vågar riva.

Men kanske är det just där problemet ligger när det gäller godis. Att det gör mig lugn. Att jag stressar av någon konstig anledning och ser godiset som ett lugnande medel? Jag vet inte. Jag vet varken ut eller in. Måste jag betala en psykolog för att ta reda på det? Eller kan jag lyckas med min viktminskning utan att brytas sönder som alla deltagare i Biggest Loser?

Och nu sitter jag här. En söndagkväll, bra program på tv och magen börjar vibrera sådär igenkännande som den alltid gör när suget efter mäktig choklad eller salta krispiga chips kommer som en bomb i magen. Varför återkommer det? Varför försvinner det inte? Godisförbud hjälper inte. Jag är lika sugen ändå, det enda som händer är att jag gråter och skriker och sen ger mig fan på att min självdisciplin för en gångs skull ska vara tillräckligt stark för att klara av att stå emot det där onyttiga som gör mig tjockare och tjockare. Och sen tänker jag på godis resten av kvällen. Och så börjar en ny dag. En ny dag med ny suktan och längtan efter det där goda underbara.

Och nu är det här igen. Och det tar över mig. Hela mig. Och det spelar ingen roll vad folk säger. Jag kan inte äta en morot istället. Jag kan inte dricka vatten och försöka fylla suget med det. Det finns fortfarande kvar där hur mycket jag än försöker att tänka på annat. Och som så många gånger förr är jag rädd för att det ska sluta med att man sitter där igen, med handen i godispåsen, frossar i det där goda, inombords vetandes att det man gör är fel, fel för kroppen, fel för hälsan. Men hur stoppar man det när man inte vill? Jag vill ju ha godis!

Nu blir det för mycket text här. Och jag vet inte om jag har kommit fram till något vettigt. Ville bara skriva av mig. Och fördriva lite tid för att slippa tänka på hur sugen jag är. Dumt dock eftersom hela denna text i stort handlar om mitt sockersug. Nya tag i morgon. En ny vecka, med nya utmaningar.

Jag brukar inte bry mig om politik, speciellt inte politik som inte ens berör mig och Sverige, men nu trillade fan huvudet av. Vad är detta för kvinna? Ett pucko säger jag. Och det är ingen åsikt, det är fakta. Hon kan eventuellt utmana Obama i nästa val i USA om det går som hon vill, och ska man tro henne verkar det ju enligt Gud vara förutbestämt att hon ska nå höga höjder inom politiken. All respekt åt Gud, men hon har verkligen tagit sig vatten över huvudet, den här kvinnan. Här är några av hennes åsikter:

→ Att Barack Obama har ”antiamerikanska” åsikter.
→ Att svininfluensan brutit ut under två demokratiska presidenter. ”Jag skyller inte på president Obama – jag tycker bara att det är ett intressant sammanträffande.”
→ Att homosexualitet är personligt slaveri och att frågan om samkönade äktenskap är den viktigaste på 30 år – de måste stoppas.
→ Att Gud kallade henne att gå in i politiken.
→ Att evolutionen ”inte är bevisad” och att teorin om ”intelligent design”, det vill säga att Gud skapat världen, ska läras ut i skolorna.
→ 2009 trodde hon att dollarn som valuta var i fara och ville ha ett tillägg till konstitutionen som förbjuder att dollarn ersätts av en utländsk valuta.
→ Hon tror naturligtvis inte på klimatförändringarna.
→ Gud talade om för henne vilken man hon skulle gifta sig med: Marcus, till yrket psykolog, han står snett bakom henne på scenen.
→ Hon tycker att rätten att bära vapen är det viktigaste efter yttrandefriheten då "Vapen räddar liv".

Ja, vad ska man säga. Tur att man inte bor i USA om denna kvinna skulle gå och vinna. Det värsta är ju dock att om det nu skulle bli så, så påverkas ju Sverige ändå. Det går ju inte att undvika USA. Fan, jag är så jävla lack på denna kvinna alltså. Speciellt när det rör homosexualitet, jag fattar inte hur man kan vara så himla trångsynt och tycka att homosexualitet är personligt slaveri! Jag mår dåligt å alla homosexuella personers vägnar! Sedan blir jag lite irriterad på det där med evolutionen som enligt henne inte har några som helst bevis, men jaaaa, att Gud skapat världen är ju helt och fullt bevisat, eller? Vad tycker ni om detta smartskaft?

Läs mer: Aftonbladet

Hur ska man orka med allt? Man ska se bra ut, man ska träna och äta bra för att ta hand om sin kropp, man ska följa modet och ha snygga kläder, man ska tjäna pengar eller studera på hög nivå, man ska hitta kärleken och behålla den, bilda familj och köpa hus, man ska resa och se världen, man ska uppnå mål och prestera högt, man ska lyckas helt enkelt. Med allt.

Och ibland känner jag bara att energin är på noll och då vill jag verkligen bara göra ingenting. Inte ett jävla smack. Men så fort man inte gör ett smack så kommer ångesten krypande. Du borde träna. Du borde städa. Du borde fixa disken. Du borde plugga. Du borde göra si, du borde göra så. Och ibland vill jag bara skrika rakt ut åt alla dessa måsten man hela tiden intalar sig själv borde göras. Varför då? Varför måste man göra saker? Kan man inte bara leva livet och göra det som faller in? Måste man hela tiden pressas med massa normer som ska följas, regler som ska lydas och mål man måste uppnå för att få det ultimata livet. Vem bestämmer vad som är bäst för mig och min kropp?

Jag blir så trött ibland. Inte på att andra säger till mig vad jag borde göra och inte eller hur jag borde leva mitt liv för att uppnå ett perfekt ideal. Nej, jag blir trött på att min hjärna har anammat dessa "krav" och helt enkelt är en röst som hela tiden väser att jag borde göra si, jag borde göra så. Kan inte hjärnan bara hålla käften och låta hjärtat styra?

Har precis gråtit ut i famnen på min älskling som alltid finns där för mig. Tidigare idag och under helgens gång har varje godisbit, drink och chipsnäve känts bra, det har varit värt det eftersom helgen har varit underbar. Men nu, när alla har åkt hem till sitt och vi är ensamma kvar här så måste man återgå till vardagen och verkligheten. Och verkligheten är den att jag har gått upp drygt 1 kilo (hade ca plus 2 kg i morse men hade tjocka kläder på mig och lingonvecka) denna helg, och det måste jag ta igen kommande vecka med mycket träning och nyttig kost.

Jag vill inte ha plus på vågen nästa invägning. Jag har blivit så resultatinriktad, vilket inte alls känns bra för mig. Jag vill att träningen ska vara rolig, men jag blir så himla fokuserad på att få minus på vågen istället för att känna mig nöjd med att jag har varit aktiv på något sätt. För en del kanske resultattänket funkar bra, men det gör mig helt knäpp tror jag... Sitter här och gråter fortfarande över allt jag ätit och druckit denna helg.

Nu när jag inser hur mycket extra jag kommer behöva kämpa denna vecka för att få bra resultat. Och jag som inte alls tycker om att träna. Zumba är roligt i början, men, som jag och allt annat, när det blir jobbigt vill jag ge upp. Det är sån jag är. När det blir svårt börjar jag gråta och vill sluta, ge upp, säga hej då till allt. Och jag blir dramatisk och överkänslig. Som nu. Har jag väl gråten i halsen bubblar massa känslor upp kring allt som händer och har hänt. Och rädslor för vad som kan komma att hända i framtiden.

Jag är konstig. Bäst att spela Sims 3 en stund och tänka på annat. Där kan jag vara en person jag själv har skapat, som gör allt det jag önskar att jag själv kunde göra utan att ge upp. Jag vet att det är möjligt även i verkligheten, att skapa sin egen karaktär. Men i nuläget försöker jag koncentrera mig på att hitta tillbaka till motivationen. Vill liksom inte lämna den här underbara helgen som varit. Vill inte återgå till att behöva tänka på allt jag stoppar i mig eller lägga ner min tid på att bli svettig och få ont i kroppen. Jag vill bara vara. Göra det jag vill, inte det jag måste. Men men, skriver mer om ett tag när jag har återgått till mitt vanliga jag. För nu är jag bara trött.

Bild

När jag var liten ville jag bli prinsessa. Prinsessa i alla dess former, såsom isprinsessa, kronprinsessa, cirkusprinsessa, osv. Hade prinsessklänning på dagis, herregud.

När jag började skolan ville jag bli lärare. Jag tyckte det var jättekul att gå i skolan och skriva, räkna och läsa. Kanske är det ödet att jag läser lärarutbildningen idag?

I början av tonåren skrev jag väldigt mycket. Jag ville bli journalist eller författare, något yrke där mina skrivkunskaper och kreativitet fick komma till uttryck varje dag. Novell efter novell färdigställdes på skolans långsamma gamla datorer.

Lite senare i tonåren, när jag var runt 14 år, började mitt musikintresse växa fram. Jag insåg att sång, instrumentspelande och låtskriveri var något jag hade en medfödd talang för. Drömmen om att bli artist växte sig större med åren. När jag fyllde 15 var jag med i Lilla Melodifestivalen där jag och min syster, som bandet Sisters, sjöng min egenskrivna låt Sjörövarvisa. Detta var ett genombrott för min musikdröm och jag började på Rytmus Musikergymnasium i Stockholm på den otroligt roliga inriktningen Singer/Songwriter. Där var min dröm om att bli framgångsrik artist som störst.

Men jag förändrades. Drömmarna om musiken fanns kvar, samma sak med önskan om att skriva romaner stod stadigt, men jag behövde tänka realistiskt. Den där idén om läraryrket kändes logiskt och det blev också mitt val. Och jag insåg ganska snabbt att mitt val var rätt, även om det fanns både toppar och dalar under utbildningens gång.

Och här sitter jag idag. Med blandade känslor och drömmar. Läraryrket som jag alltid lyft till skyarna har visat sig vara mycket svårare än jag först trodde. Så mycket mer arbete bakom varje lektion, varje formulering, varje ord. Jag tycker fortfarande om det, och jag vet att den här utbildningen är rätt för mig.

Men visst tänker man tillbaka på gymnasietiden då jag sjöng och spelade varje dag, både ensam och med andra. Då man uppträdde ofta och fick utveckla sin sång och sitt artisteri. Och visst kan jag önska att jag valde en annan väg, exempelvis journalistuniversitetet i Stockholm. Nog hade det varit otroligt kul.

Fast samtidigt måste jag se det på rätt sätt. Mitt val har gjort mig till den jag är idag, de människor jag har i min omgivning och de kunskaper jag besitter och varje dag får fler av. Det finns så mycket jag inte hade fått uppleva och så många människor jag inte hade mött om jag hade valt annorlunda tidigare i livet.

Det verkar som om alla har rätt att mobba människor som deltar i Melodifestivalen. Det handlar inte längre om att fel låt vann, nej, det är mycket hårdare än så. Det verkar som om folk anser sig ha rätten att riktigt kränka låtar, låtskrivare och artister man inte hejar på i detta stora evanemang. Har läst en del på Aftonbladets schlagerchatt, och även han, vad han nu heter, den där snubben som tror att han är nåt, ja just det, Alexander Schulman, som har satt betyg på bidragen. Vart tog respekten för musik vägen?

Nej, nu är det bara idioter som röstar på det bidrag man själv inte gillar, eller så är någon låt den sämsta skrivna i världshistorien. Usch vad jag blir ledsen när jag hör sådant! Det är faktiskt låtskrivare som har suttit ner och skrivit det här, och musiker använder både hjärta, själ och hjärna vid en sådan process. Det spelar ingen roll hur många gånger Danny sjunger "in the club" i sin låt, eller hur många gånger Eric Saade sjunger att han kommer att bli "popular". Det är musik, och musik är inte bara toner och text, det är en tanke bakom, vare sig den tanken är att låten ska sälja, passa en viss artist eller förmedla en djupare känsla. Musik är inte bara mekanisk, och all musik har en djupare bakgrund än många verkar förstå.

Eric Saade vann ikväll och jag tycker absolut att det var rätt. För min del hade även Sanna Nielsen eller Danny fått vinna. Jag tycker inte att någon låt var DÅLIG, men alla föll mig inte i smaken och jag tyckte inte att de passade i detta sammanhang. Men för det behöver jag ju inte skriva på varenda forum att artisterna är idioter som inte kan någonting, eller att låten är så vidrig att den borde spolas ner i toaletten! Det är bara omoget.

Ta det lugnt nu Sverige och inse att Eric Saade fick flest röster, och flest poäng (även om det var med liten marginal) av den internationella juryn, och då är det han som ska vinna. Hade The Moniker fått flest röster, ja, då hade han vunnit. Så enkelt är det.

Så sluta klaga och njut av all bra musik som har varit med i år istället! Jag ville inte att Moderaterna/alliansen skulle vinna valet, men nu fick de ju tydligen flest röster så det är ju bara att bita ihop och leva vidare. Man kan inte alltid få som ALLA vill. Den här gången ville majoriteten av de som röstade att Eric Saade skulle vinna, så då är det helt enkelt så att han vinner. Vi lever i en demokrati och det är alltid någon som är missnöjd. Så lev vidare istället och sluta tjura. Eric Saade har i alla fall vunnit. Och han är värd det, för han kämpade väl både förra året och den här gången.

Så sluta gnäll och sluta kränk alla duktiga låtskrivare och artister som har deltagit i år! Självklart har alla rätt till en åsikt, men det ger en ingen rätt till att mobba och kränka de som ligger bakom allt jobb med varje bidrag.

Ligger i sängen med galen huvudvärk och försöker bli glad, motiverad, inspirerad... Jag vet inte vad det är med mig. Ligger och läser igenom gamla inlägg från förra året när jag, under hösten framför allt, var så sjukt motiverad till träningen, och så jävla duktig var jag... Så glad och motiverad och hade liksom hela livet framför mig.. Jag längtade till gymmet liksom... Kanske är det World Class jag saknar? Jag vet inte... Men här kommer två gamla inlägg som jag började gråta till när jag läste... Bara för att jag känner mig helt hopplös just nu...

Luktsinnet kan påverka oss mer än vi tror. Jag har här gjort en liten lista på mer eller mindre "konstiga" saker jag tycker luktar väldigt gott. Doften av vanilj är nog min absoluta favorit, men det är ju inte speciellt konstigt, eller hur? Här kommer lite mer speciella saker som kanske inte alla håller med mig om...

Nya böcker


Kanske är jag konstig, men jag älskar att öppna en sprillans ny bok och känna doften av nytryckta sidor och en nästintill orörd omslagspärm.

Jäst

Nej, jag skulle inte vilja ha en parfym med jästdoft. Däremot kan jag sitta och lukta på ett paket jäst i flera minuter, jag lovar. Tycker verkligen att det luktar så... speciellt och... jag vet inte. Haha, det är nåt med doften som fångar mig. Är jag konstig?

Nytvättade sängkläder

Det finns inget härligare än att krypa ner, gärna nyduschad, i en sprillans nybäddad mysig säng med fräscha sängkläder.

Utblåsta ljus

Jag tycker att det luktar så himla gott och mysigt när man precis har blåst ut ett ljus. Varmt och härligt liksom, haha... =)

Spolarvätska

Så fort jag åker bil och föraren sprutar på lite spolarvätska på rutan är jag den som tar ett djupt andetag och riktigt njuter av doften. Doften av renhet!



Finns det någon grönsak som luktar lika underbart gott som purjolök? Åhh, jag älskar verkligen doften som sprider sig så fort man sätter kniven i en fräsch purjo. Mums!

---

Har du några "konstiga" dofter du gillar?

Hur ska jag hinna med det här på knappt 8 år?
Nej, det var trots allt lättare när man var barn...

Vem hejar ni på av Jay och Minnah, och varför?